Ledigheten kliar. Jag har svårt att slappna av och bara vara till. Lägenheten krymper och tvingar iväg mig, men är jag ute vill jag bara hem. Även om jag vet vad rastlösheten beror på så irriterar den eftersom jag inte kan göra nåt åt själva problemet.
Så! Vad göra när man räknar solbad som en aktivitet för någon av helvetets inre cirklar, klart efter girighet och åtrå..? Utflykt med bilen, kanske..?
Utan att riktigt kunna förklara varför fick jag helt plötsligt en påträngande lust att åka till Garphyttan. Den som undrar varför är inte helt fel ute, för Garphyttan är inte mycket mer än gammal bruksort vid Kilsbergens fot, som på gamla dar lever ett stilla liv som sovstad till Örebro. Det normala är att man passerar den på väg mot skidanläggningarna i Storstenshöjden eller Ånnaboda. Rätt snabbt dessutom, så oftast vet man inte om att man varit där innan man har lämnat stället. Precis vid infarten ligger en liten industri: Suzuki Garphyttan. Det känns lika logiskt som att säga julaftonstechno.
Men Garphyttan har en sak som i morse fick mig att längta dit. Eller kanske inte längta, mer som ett behov. En bit upp upp i backen ligger Garphyttans sanatorium, ett sjukhem för lungsjuka som behövde landsluften för att piggna till. Där i en av salarna låg min farfar under hela min uppväxt. Efter ett helt yrkesliv som stenläggare hade stenlungan till slut fått fäste. I 40 år hade han med egna händer belagt gatorna med kullersten, och när han nu låg för döden höll gatukontoren på att bryta upp dem för att i stället lägga asfalt. Sån är arbetarens lön… Jag minns att han hade en liten doseringslåda med mediciner för varje dag, och de såg ut som blå, gula och vita godispastiller.
Farmor var kvar hemma i stan, men varje helg åkte vi dit på lördagen och var kvar fram tills det var dags att tuffa hem med SAAB:en för att kolla tipsextra. Jag minns det där hemmet så tydligt – och ändå inte alls… Jag kommer ihåg dom långa korridorerna, kommer ihåg instängdheten i rökrummet där väggarna skiftade i alla bruna nyanser utom den vita de en gång var målade i. Minns spelen som fanns i allrummet, schack, kinaschack, slitna kort för både poker och Kille. Men jag har inga tydliga BILDER. Dom har helt suddats ut under åren.
Samma av farfar. Jag minns honom hur han satt vid deras köksbord, med blå galonduk, rökte Bellmancigariller och lade patiens. Han bar alltid skjorta, och hade hängslen i stället för skärp. På armarna hade han ett ankare tatuerat, och en sjöjungfru, vid en tid när tatueringar inte var en statusmarkering utan en symbol för utanförskap. Han spelade munspel och lärde mig schack. Första gången gjorde han mig matt efter fem drag. Jag vet fortfarande inte om det beror på att han ville visa mig att det inte finns några lätta segrar, eller om det beror på att han inte ville spela mer. Förhoppningsvis det första, för det är mer så jag funkar. Farfar var mycket äldre än farmor, mer än 20 år. Först flera år efter att han dött visade det sig att han redan hade barn när de gifte sig.
Men det är egentligen ingen bild av honom, det är mer en känsla. Ett minne som rör sig som en dimma och ger sig till känna hastigt om man stöter på en doft eller smak, för att sedan försvinna lika snabbt igen. När jag åkte till Garphyttan tror jag en stor del var för att kanske skapa mig mer konkreta sinnebilder för att ge den dimman en form.
Så rustad med en bok, ett block och en alldeles för dyr macka från Statoil åkte jag dit. Tänkte man kunde ta en repa ner mot klipporna i dammen efteråt. Men efter att ha åkt kanske hundra meter börjar vägen att ätas upp av sly, och det visar sig… Man har rivit stället! Först trodde jag att jag hade åkt fel, för det var bara en uselt asfalterad väg, inte större än en cykelväg, och svårgenomträngliga snår av gran och björk. Inte förrän jag såg att krematoriet ännu står kvar förstod jag vad som hänt. Krematoriet var av någon outgrundlig anledning helt orört! Hade rivfirman drabbats av spökskräck?
Jag åkte hem igen… Åt min macka i köket. Där hänger bilder av farfar och alla andra som tagit tåget vidare. Jag får fästa dimman med andra krokar i stället.
Just det – utefter Grävevägen åkte jag förbi en gräsmatta där det helt utan anledning står två GB-gubbar och stirrar på en när man kör förbi! Med sina påklistrade falska smil funkar dom säkert fint som fågelskrämmor, men på en klippt gräsmatta!
GB-gubben är Döden klädd i grälla färger! Han har kommit på att i dagens jävla blogghysteri är det lättare att smälta in med clownoutfit än med kåpkappa och lie! Eller som John Ajvides Maja i Människohamn: Några monster får inte plats under sängen, däremot en armé av GB-gubbar om man bara pressar dom tillräckligt!
Sanatoriet. Det är sjukt att så vackra hus får förfalla till rivning på bara 100 år…
Katedervarg 