Med ett pass från Dystopia

När telefonens väckarklocka ringde i morse var klockan kvart i sju, men jag satte mig upp med ett ryck och trodde det var natt och att någon ville säga mig något. Det var en surrealistisk känsla, medvetandet försköts och gick vilse. Staden (om man nu kan kalla den det) bildade en passade fond för känslan. Svart, kall och med ett svagt regndis som fick avstånden att svaja. Över väg och glasögon lade sig en tunn hinna fukt som frös till is under cykeldäcken, utmanande, hotande, förrädisk. Jag blev till en karaktär i en Tarkovskijfilm, svartvit, förlorad i tiden, avskalad och utsatt, en medborgare i Dystopia.

Så förflyter dagen. Med möten där vi tvingas försöka lappa något som inte med säkerhet är trasigt, allt för att tillmötesgå en statlig inspektion som nonchalant kastar ur sig kritik som smågodis, med belägg stadiga som en påse sand.

Jag blev till en karaktär idag. Hans namn är K.

Annonser

Om katedervarg

Min blogg är min dagbok, mitt pedagogiska manifest och min flaskpost till dig. Det är ord ropta i vinden.
Det här inlägget postades i Tankar från livets teater. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s