Funny farm

Jag tog vägen förbi Myrorna igår, på hemväg till ett lov. Det kändes som rätta stället för att söka efter en klapp till d. Om hon hörde mig skulle jag säkert få den där blicken som utan ett ord plattar till en, den som undrar om man förlorat förståndet fullständigt och väntar på nästa buss till pling plong-huset. To the funny farm. Men egentligen är det inte så konstigt. Hon förtjänar en klapp med själ och såna hittar man inte på nåt glittrigt köpcentrum där affärerna tävlar i billig tomhet.

Att jag själv älskar att gå runt bland alla gamla prylar och tryna och fantisera om tingens ungdom gör ju inte saken sämre. En del kan man se en gyllene historia bakom; neonskinande skjortor, pälsbrämade kappor och stilettskor har säkert dansat sina ägare genom festkvällar och förälskelser. Andra inser man var dömda till en andrahandssortering redan från början. Som tändstickstavlan av Bodens fästning. Den som Karl Bertil Jonsson smyger ner i sin säck på julafton.

Det är en speciell stämning på Myrorna. Hetsen från köpcentren är som bortblåst. Här går människor långsammare, tystare. Jag vet inte om det beror på utbudets avsaknad av de nya prylarnas stöddighet eller om det är människorna som skiljer sig, eller kanske till och med affären som bjuder in till ett långsammare tempo. Vid provhytterna står en kille och lutar sig mot ett barbord. Han har ingen annan funktion än att dela ut nummerbrickor till den som vill testbära banlonskjortan från 1975 innan man räknar in den som sitt julklappskap. Jag undrar varför. Om han ändå står där så kan ju ingen komma och störa.

Plötsligt bryts tystnaden. Genom hela lokalen sjuder ljudet av ett gräl. Jag står bakom en mur av bokhyllor så jag kan inte se dem, men redan på rösterna hör jag att det är en man och en kvinna som säkert har sina demoner att kämpa mot. De kommer inte från Örebros mer gynnade delar, om man säger så, utan mer från de kvarter som Folkpartiet tycker borde privatiseras. Först är bråket bara ett ljud för mig, men när jag inte längre står i bokhylleskyttegraven hör jag att det handlar om hur de ska hantera pengarna för julen. Han vill inte köpa den där lampan till den som hon tycker är så viktig, hon ifrågasätter om han ens vill vara där hon är… Bakom orden hör jag bara ångest. Det här var inte deras barndoms bild av ålderdomens julafton. Jag ser inga barnbarn med flätor i håret stå vid deras köksbord nedmjölade efter pepparkaksbaket. Jag ser ingen Stilla natt.

Jag sätter hörlurarna i örat och fortsätter lyssna på radion. Där sitter Paolo Roberto och undrar varför alla stressar upp sig så förbannat inför jul. Det är ju nu man får chansen att vara med hela släkten och äta gott och bara må bra, menar han.

I pausen mellan hans meningar hör jag paret fortsätta sitt gräl, och undrar om det inte snarare är världen som borde boka respass till hotellet med de vadderade väggarna…

Annonser

Om katedervarg

Min blogg är min dagbok, mitt pedagogiska manifest och min flaskpost till dig. Det är ord ropta i vinden.
Det här inlägget postades i Tankar från livets teater. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s