I got life, mother!

Jag vet inte varför jag lät det gå så långt. Kanske för att jag för en gångs skull ville testa hur det blev om det bara fick gro. Kanske för att Emsis inte alls trodde mig när jag sade att det inte växer på längden utan på höjden. Kanske för att jag helt enkelt bara inte orkat bry mig. Men nu fick det i alla fall vara nog! Inte för att jag direkt drömmer om en karriär som längdhoppare (även om jag vann Varbergamästerskapet i grenen nån gång på mellanstadiet! Är faktiskt bättre än det låter!) utan att det nu började växa helt okontrollerat. Som om jag doppat huvet i en skål radioaktivt avfall och fått hela genuppsättningen muterad.

En timme tog det, och när det var klart låg en hög på golvet som skulle kunna fylla en systemkasse. Ett tag funderade jag på om jag skulle göra nåt med det. Kanske skicka till Agustina Woodgate så hon kan bygga en ny flygel i sitt slott? Eller kanske till Nina Sparr? Hon sitter i en lite stuga i Dalarna och väver garn som hon sen stickar trosor av! Nja… I och för sig retar det fram ett litet leende att tänka på, men… Nja…

Det åkte i sopen. Det är lika bra. Det är ju ändå dött material och mer skräp än jag. Men jag lovar att jag ändå skulle hoppa upp på bordet med Treat Williams om han bad mig, och jag lovar att jag fortfarande kan vråla ”I GOT LIFE!” lika högt som igår!

Annonser

Om katedervarg

Min blogg är min dagbok, mitt pedagogiska manifest och min flaskpost till dig. Det är ord ropta i vinden.
Det här inlägget postades i Tankar från livets teater. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s