Varför jag blev svensklärare: smid om svärden till plogbillar

Det händer att jag får frågan varför jag blev svensklärare. Det är oftast inte därför att man är genuint intresserad av mina motiv, utan mer en nyfikenhet kring hur man frivilligt kan ge sig på ett så vansinnesuppdrag. Den som frågar brukar ofta se på mig med ögon som om han eller hon betraktade en kamikazepilot.

Men mitt svar är alltid detsamma: jag blev svensklärare för att jag älskar språket. Och då menar jag inte språket som språk, inte som en samling grammatiska konstruktioner eller bokstavskrumelurer som måste sitta i en speciell ordning för att inte rättas till med rödpennan, utan språket som bärare av idéer, som ett redskap för självinsikt och förståelse av omvärlden, som en medel för att föra över den insikten till andra och för att ta del av deras förståelse.

Språket har ett janusansikte. Det har makt. Det kan användas för att skada och det kan användas för att lindra. Friends reklamfilm om fula ord var fantastiskt bra för att visa hur att ord inte bara är bokstäver och ljud utan att de faktiskt bär med sig ett budskap som innehåller ett värde, och att mottagaren av budskapet tar till sig av det värdet.

Jag tänker på att Bibelns ord om att vi ska smida om våra svärd till plogbillar mycket väl skulle kunna vara en metafor för språket. I stället för att slå och sprida hat och sorg borde vi använda det som ett redskap för kontakter, för omtanke, för att odla intresset för det andra som vi ännu inte känner till fullt ut.

Jag läser många bloggar och kommentarer just nu, många sverigedemokrater som ivrigt, nästan panikslaget slår ifrån sig och säger att de inte har någon skuld i det som hänt i Norge. De förstår inte hur deras ord ska innebära ett ansvar för Breiviks handlingar. De förstår uppenbarligen inte hur språk fungerar. De ser inte hur man genom att ha skapat ett språkbruk byggt på hat har format ett tankegods som är tillgängligt för andra att häva ur.

Det finns de debattörer som nu gör sitt bästa för att visa hur det sätt som språket används på skapar förutsättningar för galningar att känna sig hemma på. Ola Larsmos krönika i Dagens Nyheter är ett utmärkt exempel. Tyvärr tror jag inte det hjälper… Har man en gång hamnat i ett tankegods och ett språkbruk är det mycket svårt att bryta sig loss från det. Det skulle innebära att man lägger nya värderingar och nya definitioner till de ord man använder, och det är för de flesta en alltför ansträngande sak…

Men för mig blir det alltmer uppenbart att det yrke jag har valt är viktigt, förhoppningsvis kan jag hjälpa till så att det språk som smids inte används till vapen utan till plogar.

AB / AB / AB / AB / DN /

Annonser

Om katedervarg

Min blogg är min dagbok, mitt pedagogiska manifest och min flaskpost till dig. Det är ord ropta i vinden.
Det här inlägget postades i Tankar från livets teater. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s