Min pappa

Jag vill kunna hämta andan, men det går inte. Det här har fullständigt tagit musten ur mig och jag kan inte sluta tänka på det och jag kan inte sluta gråta. Jag läser vad en av de skadade säger: ”Han försökte ligga stilla. Spela död. Hörde hur gärningsmannen vände sig om, gick mot flickor som skrek. Fler skott. Inget mera skrik.” Bilden av den skräck de måste ha känt etsar sig in mig, bryter sig in i mig och förlamar mig… Gråten lindrar men hjälper bara tillfälligt.

Pappa var här förut. Han frågade mig vad jag tänkte, och jag duckade för frågan. Sade att det tog mig hårt, men inte mer. Jag vågade inte säga mer, för jag skulle inte orka ta diskussionen. Jag borde nog ha gjort det. Jag tror han behövde det. Han satt i fåtöljen, helt tyst, sen sade han: ”jag tror aldrig jag har varit mer om något så fasansfullt…” Jag såg att det har tagit honom minst lika hårt som mig. Min pappa har alltid varit en känslig man, men jag tror aldrig han har haft nån att vara känslig med. Jag tror han känner som jag, men jag tror inte han förmår gråta som jag.

Jag tror han skulle behöva det…

Annonser

Om katedervarg

Min blogg är min dagbok, mitt pedagogiska manifest och min flaskpost till dig. Det är ord ropta i vinden.
Det här inlägget postades i Tankar från livets teater. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s