21 juni och sockervaddet börjar lösas upp

Den senaste månaden har det bara varit sporadiskt jag har skrivit här. Jag har funderat lite på varför..?

Jag önskar att svaret är så enkelt som att det inte behövts. Huvudsyftet med bloggen har ju alltid varit att ha nånstans att bräka utan att bli motbräkt, eller kanske snarare att rakt ut i det som kallas cyberrymd få häva ur mig alla tankar som kastar sig omkring i skallen som små morbida insekter. Kanske är det så enkelt som att det inte behövs eftersom jag får göra det på annat sätt? Delvis är det ju sant?

Men ändå inte helt… Snarare är det maj. Maj, denna förbannade månad som Gud skapat för få människan att tappa greppet över sig själv. I det kaos som uppstår hoppas han nog att det är hos honom man söker tröst.

Maj. Slutspurten för skolan. Som alltid går min hjärna in i nån form av alternativ dimension under den perioden. Man kan tro att saker borde lugna ner sig eftersom sommaren nästan är här, men egentligen blir det tvärtom. Samtidigt som uppgifterna hopas så skriker tanken ”nej, nej” och i friktionen mellan verkligheten som den är och verkligheten som man vill den ska vara stängs allt utom de livsupphållande funktionerna av. Jag märker att tanken blir trögare. Jag tappar ord när jag vill säga vad jag tänker, och det är till och med så att tankarna blir fattigare. Som sockervadd kletar de i huvudet, och det finns ingen anledning att skriva om mentalt pinngodis.

Att jag har sommardepressioner när andra går ner sig under hösten gör ju inte det hela bättre…

Men vi får se. Nu har jag snart varit ledig i en vecka, och huvudet har åtminstone halvt förlikat sig med att vara ledig. Kanske materialiseras tankarna i något som är värt att skriva om. Jag märkte iaf idag att jag förstod vad det stod när jag Aftonbladets nätupplaga. Inte för att det kan användas som antagningsprov till Mensa, men det gjorde iaf mig glad för en stund.

Annonser

Om katedervarg

Min blogg är min dagbok, mitt pedagogiska manifest och min flaskpost till dig. Det är ord ropta i vinden.
Det här inlägget postades i Tankar från livets teater. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s