Pink Floyd

Jag har lyssnat på Pink Floyd ikväll. För mig är det en resa in i ungdomen. När jag försökte hitta några trådar jag kunde hålla fast i för att förstå vem jag är och vad jag tänker var det en musik som gav mig mer vägledning än jag kanske förstår.

Två minnesbilder…

När jag var femton blev jag antagen till Nerikes Allehandas ungdomsredaktion. Den kallades Komet. Inte först, utan jag var med om att döpa den till det. Det var inget bra namn, men jag vet att det kom till som en sista utväg efter många timmars diskussion. Ungefär som när man tokfull rasslar igenom kylskåpet klockan tre på natten och tycker att kokt korv med hallonsylt nog skulle klia dödsskönt i kistan. Men som ”journalist” fick jag iaf åka med till Stockholm en gång, på reportageresa. Sveriges Radio var ena anhalten, Pontus Enhörning höll hov i studion. Det minns jag inte mycket av mer än att han var mer professionell än man kan tro. Kvällen minns jag bättre. Jag ensam i Hötorgsbion största biograf, med The Wall dundrade genom filmduk och högtalare. Jag hade hört skivan. Nu förstod jag berättelsen. En sån upplevelse kan man inte sudda ut…

Något senare, på gymnasiet. En lärare i musikhistoria försöker få oss intresserade av klassisk musik. Det var precis när filmen Amadeus kommit ut, så egentligen hade hon det rätt bra förspänt, men henne lösning var att lyfta Pink Floyd: ”Klassisk musik är som att bygga en katedral av ljud. Allt hänger ihop, allt behövs för helheten, men helheten får inte förstöra delarna. Varje del är betydelsefull i sig själv, och måste få bära sin egen överraskning och sin egen intensitet. Att lyssna på Mozart är som att lyssna på Wish you were here”. Ungefär så sade hon, och jag förstod precis vad hon menade.

Pink Floyd kan inte beskrivas som EN grupp med EN stil. Den utvecklades. Som evolutionen. Sextitalets psykadeliska symfonier berör mig, men det gör också de senare episka skivorna. Filmen The Wall har en av de starkaste scener jag sett i en film. Vill man visa hur nazism växer finns det egentligen inget bättre. Nästa skiva, The Final Cut, hade minst sagt lite att leva upp till. Första gången jag hörde den skulle man kunna mäta min besvikelse med en gradskiva. Nu tycker jag den är både ett musikaliskt och ett litterärt mästerverk. På tre rader lyckas man metaforiskt beskriva mänslighetens undergång betydligt bättre än TS Eliot nånsin kunde drömma om:

The Sun is in the East

Even though the Day is done

Two Suns in the Sunset

Could be the Human Race is Run

Bländande! When the Tiger broke free från samma skiva får mig alltid att bli regnig i ögat. ”That’s how the High Command / Took my daddy from me.” Det är en hjärtskärande konkret påminnelse om att döda människor i krig inte är som döda människor på film…

Och ändå… Den viktigaste låten av dem alla kanske ändå är… Wish you were here…

Annonser

Om katedervarg

Min blogg är min dagbok, mitt pedagogiska manifest och min flaskpost till dig. Det är ord ropta i vinden.
Det här inlägget postades i Tankar från livets teater. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s