This is England

Det är nåt särskilt med brittisk film… När den är som bäst känns det som om det sitter nån och vrider om pungen med ena handen och hjärtat med den andra. Det finns inget riktigt bra sätt att förklara den, annat än genom att sätta sig på huk och skrika och be om räddning fast man vet att det inte finns nån räddning att få.

Mig sög den här filmen tillbaka i tiden. En sekvens med Reagan och Thatcher framkallade samma kräkimpulser som då, bilderna av de trasiga människornas ”fest” i de trasigas kvarter fick mig att minnas samma meningslösa och tomma fester i nåt av Örebros miljonprogramhus. Att hälla spriten i glas var höjden av finess. Att inte spy inomhus var tecken på klass.

Brittisk realism är sällan svart, och det är väl därför den är så förbannat bra. Den är grå. Precis som verkligheten.

Annonser

Om katedervarg

Min blogg är min dagbok, mitt pedagogiska manifest och min flaskpost till dig. Det är ord ropta i vinden.
Det här inlägget postades i Tankar från livets teater. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s