Four in one

Söndag: Läste klart alla gamla saker i helgen. Ville rensa rent för att förbereda för floden som kommer strömma in den här veckan och nästa. Halv tio var jag klar. Fem över tio kom ett mejl med nya grejer… I 35 minuter var jag helt klar.

Piss i hockeyn. Iofs såg jag inte eländet, för när man släpper in ett mål med sju sekunder kvar av en period slår strutshjärnan till och jag tänker – icke se, icke hända. Så jag bytte kanal.

Hamnade i Wolfman. Skräckis med Benicio del Toro och Anthony Hopkins och Hugo Weawing (thank’s imdb!). Det lovade gott. Nyromantisk skräck med bra skådisar. Det var det inte. Helt enkelt en usel film, som hade nåt ljudspår som låg som en ljudmatta i bakgrunden och var mer hypnotiserande än stämningsskapade. Jag somnade. Gott natt, bloggen.

Måndag: kom inga saker idag, så jag fixade undan det som trillade in igår och sen sket jag i allt. Tog ett bad. Gjorde inget alls. Pill i naveln hade varit överarbete. Tog semester, bloggen.

Tisdag: när man ser hur människor man bryr sig om mår piss vill man göra det man kan för att vrida världen rätt igen. Ni är ett par jag skulle vilja måla världen rosa för. Eller kanske inte rosa men i en färg som vaggar er lugna igen. En av er fick jag prata med, den andra ville jag skriva till, men det var lås på luckan i wordpress. Här skulle inte gå att loggas in, tydligen. Blev du stött av min frånvaro, bloggen?

Onsdag: eftersom treornas första litteraturseminarium flyttades till fredag blev det plötsligt en tom eftermiddag. Det kändes så ovant att det nästan blev skrämmande. Ska jag få åka hem redan halv två? Borde ha fattat bättre. Så klart det ramlar in folk och annat som behöver göras, så inte kom jag därifrån förrän kvart över fem ändå. I grevens tid, för i dörren mötte jag en busslast förvirrade skottar. Var det nåt jag absolut inte hade lust med så var det att försöka förstå en nordbrittisk dialekt.

Så har mina dagar varit… Men det känns att vi går mot sommar. Domedagsklockan tickar neråt och nu rullar den snart över tjugodagarsstrecket. Jag vet iofs… Den värsta tiden återstår. Nu övergår man från pedagogens roll till tjänstemannens. Nu ska betygen sättas. Jag bävar…

Annonser

Om katedervarg

Min blogg är min dagbok, mitt pedagogiska manifest och min flaskpost till dig. Det är ord ropta i vinden.
Det här inlägget postades i Tankar från livets teater. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s