Skolan och kreativiteten, fakta och fantasi

Inledde dagen med att titta på reprisen av gårdagens Skavlan. Funderar på varför man tycker han är så bra, men smaken är ju som baken, även när det gäller talkshow-värdar. Men nu var det inte Skavlans eventuella tillgångar och brister som jag reflekterade mest kring, utan i stället fastnade tankarna vid ett av de korta inslagen som fladdrade förbi (programmet var en best of-variant).

Det var den brittiska författaren Sir Ken Robinson som satt där i fåtöljen och berättade en anekdot om skolan. Den handlade om hur han intervjuat Paul McCartney om dennes syn på sin skolgång, och framför allt hur ex-Beatlern uppfattat sin musikundervisning. Den sög, tyckte tydligen McCartney, och han hade inte uppfattat att någon då sett honom som särdeles musikalisk. Samma sak hade gällt George Harrison (eller om det nu var Ringo Starr) – ingen hade uppfattat honom som särskilt begåvad i musikerskrået. Robinson gjorde en stor sak av det här, och visst blir det lite lattjo så här i efterhand: nån gång på 50-talet fanns en musiklärare i Liverpool som hade halva Beatles i sin klass utan att ha en aning om vad som komma skulle.

Robinson har dock en djupare mening med sin berättelse än att bara roa. Det han egentligen vill få fram är hur skolan genom sin organisation och sitt innehåll dödar den inneboende kreativitet som finns inom alla människor.

När jag först hörde historian reagerade jag (efter skrattet) med viss skepsis. Det går nämligen inte att dra såna allmängiltiga slutsatser om ett helt skolsystem enbart utifrån en enskild elevs upplevelse av sin skolgång. Det blir vad som kallas anekdotisk bevisföring och det leder nog oftare fel än rätt. Förutom den källkritiska invändningen finns det även några mer konkreta synpunkter man kan ge: 1) nånstans måste ju skolan ha gjort rätt eftersom de båda sedan kunde blomma ut till världsartister, 2) en elev kan utvecklas även om inte han själv inser det, 3) elever har inte alltid koll på vad deras lärare egentligen tycker och tänker, inte heller vilka metoder som används för att utveckla honom, 4) det som är dåligt för en elev är inte nödvändigt dåligt för andra, dvs. om McCartney sågar sina musiklektioner kanske det är femton andra som inte gör det, 5) personer har en tendens att minnas ”fel” och göra saker bättre eller sämre än de egentligen var, 6) kanske det inte var musiken det var fel på utan allt annat i den blivande Beatlens liv som stökade till det.

Det finns med andra ord anledning till att inte omedelbart köpa Robinsons lilla McCartney-anekdot som en representativ bild av ett skolsystem. Dessutom ringer hela tiden frågan i bakhuvudet: är det verkligen så att man ska fördöma skolan ENBART för att den inte är ROLIG..? Nu tillhör jag inte de som tycker att allt av värde måste vara ansträngande eller att det som inte dödar härdar, men är det verkligen vettigt att kapitulera för dem som enbart drivs av lusten och inte av plikten? Finns det ändå inte ett värde i en skola som inte backar för tung kunskap enbart för att den är ansträngande att ta till sig?

Fortfarande är jag inte helt säker på vad jag tycker. Ena sekunden svarar jag si och andra svarar jag så, och efter att ha sett Robinsons 20 minuter långa föredrag från TED börjar jag backa och känna att det nog inte är så dumt det han säger, trots allt… Hans analys av skolans tillkomst och uppdrag, av dagens situation och av framtidens, är så rätt, och det här är väldigt mycket i linje med min syn på hur jag vill att mina elever ska utvecklas, så…

Och sen svänger pendeln igen, inte fullt tillbaka men till någon form av jämvikt. Måste det verkligen vara det ena eller det andra? Är det inte snarare så att det är två sidor av samma mynt, där den ena är oanvändbar utan den andra?

Det Robinson menar när han pratar om kreativiteten är egentligen bejakandet av fantasin som ett medel för att nå både kunskap och insikt. Fantasin som ett medel att nå en förståelse och upplevelse av faktan. Om fakta är observationer så är fantasin tolkningen av vad dessa observationer innebär, och utan tolkning är observationerna knappast mer värda än en källare med arkiverade mikrochips som aldrig används. Men utan faktan i botten kommer fantasin aldrig få en rot att fästa i och kommer enbart bli drömmar och på låtsas.

I min undervisning försöker jag väva samman denna dikotomi, framför allt i historia. Historia är inte bara fakta. Egentligen är det inte fakta alls. Faktan är det som vi i efterhand knyter upp den kring för att förstå den. I själva verket är historia det som människorna upplever som befinner sig i den. Känslorna. Kärlek, beundran, skräck, beroende på vad det är man upplever. Eftersom vi aldrig riktigt kan veta exakt vad det var de kände så reducerar vi historien till fakta så den blir gripbar. Det är vi i efterhand som gör historien objektiv, när den egentligen var subjektiv.

Förmodligen är det nödvändigt att göra så. Risken vore annars stor att man uppfattade historien fel. Men ibland är det nyttigt, till och med nödvändigt, att ta av sig de objektiva glasögonen och i stället försöka leva sig in i händelserna, känna empati med människorna som upplevde dem.

Ett sätt att göra det kan vara att arbeta med noveller. Novellen är inte en objektiv beskrivning av historien utan i allra högsta grad subjektiv. Men det är just det som är själva poängen. Genom att tänka i ljud och bild, i miljö och personer, är novellen effektiv för att förmedla just känslan i en historisk period eller händelse. Kanske kan det ge en ny, eller en annan, förståelse för historien. Några exempel på hur det kan bli finns här: tre noveller om James Cook och hans första möte med den aboriginska kulturen (Hannas ”Mitt första möte med Snäckskal”, Linus ”Hemligheterna bakom horisonten” och Erikas ”Vid Horisontens kant”) och en om hur det var att leva i ett London under Blitzen (Jessikas ”Sexårsdagen”). Samtliga fyra är skrivna med fantasin som redskap, men innan de skulle skrivas gjorde eleverna ett digert fördjupningsarbete i sina ämnen. Novellerna må vara påhittade, men själva nyckelelementen i dem är i allra högsta grad verkliga.

Här måste lösningen nånstans finnas, tror jag. Faktan är skelettet i kunskapen men fantasin är dess kött. Endast tillsammans kommer de forma en kropp som på något sätt kan både vara användbar och utvecklande för individen.

Annonser

Om katedervarg

Min blogg är min dagbok, mitt pedagogiska manifest och min flaskpost till dig. Det är ord ropta i vinden.
Det här inlägget postades i Skolan lite mer inifrån. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Skolan och kreativiteten, fakta och fantasi

  1. myran skriver:

    oj,oj,oj hann du verkligen att städa ngt idag? det var långt!…men bra! 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s