Jakten på friskoleländet del 16: kapitulerande kommunpolitiker

För 20 år sedan bestämde riksdagen att skolan skulle kommunaliseras. Officiellt sade man att syftet var att föra den närmare sina användare, att göra den mer demokratisk. Inofficiellt finns de få som bör tvivla på att det berodde på att man vill få bort utgiftsposten ur den statliga budgeten, för att på så sätt kunna säga att man arbetar bort underskottet.

Resultatet: lärarlöner som har sjunkit i reallönenivå som en sten, skolor som drivs av politiker med ytterst begränsad insikt i vilken verksamhet som bedrivs, sjunkande resultat och ökad segregering. Gång på gång presenteras bevis på att den förda skolpolitiken, både på riksplanet och det lokala planet, har misslyckats. Friskolefrenesin, med det s k fria skolvalet, har lett till en överetablering vilket i sin tur leder till att de befintliga resurserna smetas ut på en mängd olika enheter, ingen får tillräckligt för att kunna satsa på mer kostsamma nyinvesteringar, inga lärare kan arbeta långsiktigt eftersom man inte kan veta vilka ramar har man nästa år. Skolpolitiken har råkat ut för en total kollaps.

I Örebro visar det sig nu att skolpolitikerna själva verkar inse sin begänsade kompetens. Man sköter sitt jobb så undermåligt att man inte ens vill hålla på med det uppdrag man fått av staten. I stället ska allt hanteras av s k privata initiativ (en mer positivt värdeladdad synonym för riskkapitalister). Fungerande kommunala skolor, med tung tradition och en hög respekt hos befolkningen, ska läggas ner eftersom det är principiellt bra med friskolor. Observera det adjektivet: det är principiellt bra med friskolor. Inte bra för det svenska skolsystemet, utan principiellt bra. Det följer kärnan i den politiska ideologin, och då finns ingen anledning att ta hänsyn till fakta.

Att nyliberaler har en så rigid och dogmatisk inställning till företagande vs det offentliga är inte förvånande. Där har alltid en stark offentlig sektor varit ett hot, och bristen på regler och ramar för företagarna varit en utopi. Mer skrämmande är att socialdemokratin även den kapitulerat för en verklighet som har skenat iväg helt ohämmat. Någon gång bestämde man sig för att friskolor kunde skulle lätta på statens ekonomiska börda, sedan har man inte förmått sig att stanna upp för att utvärdera om den tagna vägen verkligen var det bästa. Om den ens blev det man ville att den skulle bli.

Den socialdemokratiska kommunpolitikern Thomas Esbjörnsson säger sig även han tycka att friskolor principiellt är bra (åter detta principiellt), och han är inte ensam. Partiets tankesmedja Urban(S) spottade förra veckan ur sig ett debattinlägg på Svenska Dagbladet som gick ut på att det nu är dags för socialdemokratin att acceptera vinstintresset inom välfärdssektorn, ja till och med främja välfärdskapitalismen. Man skriver att

Det är dags att sluta jaga de företag som lyckas åstadkomma vinster när de bedriver och utvecklar verksamhet inom offentligt finansierad välfärd. Istället för att uppröras över att vissa företag lyckas förena effektivitet med kvalitet så bör vi se dessa entreprenörer som en tillgång för Sverige som helhet och vår välfärd specifikt.

Tanken man förfäktar är att Sverige här har något så unikt att det till och med kan vara en framtida exportsektor.

Problemet är bara att dessa debattörer, både Esbjörnsson och Lennart Bondeson i Örebro och Robert Noord och Magnus Sundberg på Urban, totalt missar att en av grundförutsättningarna för de svenska friskolorna är att det faktiskt finns en stark kommunal skola. Vad friskolorna gör är att de plockar russinen ur kakan, både när det gäller program (billiga program med hög genomströmning och god utdelning) och elever (inga svaga elever, elever med särskilda behov, elever med behov av kurativa eller andra insatser). Man lever på grädden i tårtan, i full förvissning om att den kommunala skolan plockar upp de mer kostsamma bitar som inte ger någon vinst.

Den kommunala skolan gör det, helt enkelt eftersom den måste. Frågan är vad de skolpolitiska förespråkarna av välfärdskapitalismen skulle säga om man lade ner den helt och hållet, och ställde samma krav på skolföretagen. Skulle det vara principiellt bra?

Annonser

Om katedervarg

Min blogg är min dagbok, mitt pedagogiska manifest och min flaskpost till dig. Det är ord ropta i vinden.
Det här inlägget postades i Jakten på friskoleeländet. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s