Om genus, skola och bästa stan Örebro

Idag har jag mycket jag vill prata om! Så mycket så jag skulle gärna bjuda hem varenda filur som snubblat hit på fika, eller varför inte ett glas vin från Gato Negro-dunken i bokhyllan. (Det var älskade Annika som lärde mig dricka det! Forever i hjärtat!)

Låt mig börja med att konstatera att det är internationella kvinnodagen idag! Inte bara konstatera – låt mig lyfta fram den. Den är viktig. Det man pekar på är ofta viktigt. Men låt mig samtidigt påpeka att det finns mycket i feminismen som är direkt kontraproduktivt mot den jämställdhet man säger sig vilja uppnå. Bara genom att bygga hela sitt resonemang på den genusforskning som bedrivs inom universitetets ramar gör man sig själv en björntjänst.

Jämställdhetsfrågor är viktiga att forska kring (det är självklart) och visst kan genusaspekten vara den avgörande aspekten för att förstå och förklara situationens förhållande, men det är oftare att man totalt missar att förstå helheten i ett problem bara för att man redan i sina utgångspunkter har låst sig vid ett synsätt. Genusfrågan är EN av alla frågor man kan ställa. Den är EN pusselbit i det pussel som bygger ett samhälle och relationerna mellan dess individer, men den är inte pusslet. Om man redan i sitt val av ämne och infallsvinkel har låst sig vid den förklaringsmodellen kommer man helt enkelt fel. Det är inte fruktbart, vare sig för den akademiska kunskapsutvecklingen eller för jämställdhetsarbetet.

Så lägg ner genusvetenskapen som universitetsämne! Den hör bäst hemma i en ABF-cirkel! Men sluta aldrig kämpa för jämställdhet och alla människors lika rättigheter, oavsett om dom har snopp eller snippa, är bruna, röda eller skära, kallar sin gud för Allah, Jahve eller Jehova, har östermalmsfrisyr eller lila tuppkam och sju ton skrot i fejset. Alla är lika mycket värda. Mer än så behöver man inte tänka på för att hitta en vettig etisk kompass för sina handlingar.

Niklas Eliasson ställs åtalas för kvinnoöverfallen. När det kom fram vem det var, var det två tankar som slog mig instinktivt. Den första var att jag blev glad att det var en svensk. Om det hade varit en invandrare hade det så klart omedelbart slagits fast att allt berodde på hans etniska ursprung. Hur många sverigedemokrater hör ni nu? Är det nån som hävdar att han våldtagit på grund av att han är svensk?

Den andra tanken var att jag kanske har haft honom som elev. Men nej, det hade jag inte, insåg jag när namnet blev känt. Däremot känner jag någon som känner honom. Så är det ofta i städer som vår. Alla känner någon som känner någon… Vad hon berättar visar att det redan tidigt fanns varningssignaler. Varför kom det aldrig fram? Eller kom det fram men resurserna var för dåliga för att man skulle kunna förhindra det? Jag gissar på det senare.

Dagens Nyheter har en artikel om Örebro idag. Man har varit runt på stan och försökt komma underfund med varför saker händer just här, eller i alla fall varför det verkar som om det händer just här, och hur det påverkar oss som bor i stan.

”Det är verkligen sinnessjukt hur mycket som hänt här”, säger två gymnasietjejer som intervjuas och som ”liksom nästa alla vi möter försäkrar att Örebro är världens bästa stad. Här är det ju nära till allt”.

Jag älskar mitt Örebro! Jag vill verkligen säga det. Det finns mycket man kan irritera sig över, men jag älskar staden! Jag skulle kunna skriva böcker om hur det är att vandra kring Svartån, om alla små smultronställen som finns om man bara lyfter ögonen. För några år sen tog jag med mig en nia på stadstur, och när man har som uppgift att visa den som inte kommer härifrån vad som faktiskt finns slås man av hur fantastisk den egentligen är. Det är väl därför jag blir så tokförbannad när jag hör örebroare kväka om att de är hammarbyare, djurgårdare eller aik:are. I helvete ni är! Ni är örebroare! Var stolt för din stad! Den är vad du gör den till, och inte fan blir den bättre om du lullar omkring och längtar efter att få vara stockholmare. Det är lika töntigt som musen som röt att han var en katt.

Jag hörde på nyheterna idag att utbildningsutskottet bestämt att man ska utreda kommunaliseringen och det fria skolvalet. All statistik visar att det är sedan den som resultaten i skolan och statusen för läraryrket har rasat i botten. I stort sett alla lärare skulle kunna säga att sambandet är övertydligt, att friskolereformen var den slutgiltiga dödsstöten för en professionell, nationell skola. Äntligen har den insikten nått in i riksdagshuset!

Men inte till alla, visar det sig. De borgerliga partierna säger nej till en sån utredning. Där visar de sitt rätta ansikte – trots allt snack om att man vill utveckla den svenska skolan är man ändå fast i sin politiska ideologi. De VILL ha friskolor, skitsamma om dom är bra eller inte. Om inte kartan och verkligheten stämmer överens, så är det verkligheten det är fel på.

Annonser

Om katedervarg

Min blogg är min dagbok, mitt pedagogiska manifest och min flaskpost till dig. Det är ord ropta i vinden.
Det här inlägget postades i Tankar från livets teater. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s