25 år efter Palme

Idag är det 25 år sedan Olof Palme mördades. För många betyder det ingenting. De flesta som jag har runt omkring mig känner till hans namn, i bästa fall, men inte mer än så. Jag kan inte klandra dem. Jag har endast en begränsad kunskap om människor som varit döda i flera år innan jag föddes. (Kennedy och Hammarskjöld känner jag till men jag skulle ljuga om jag sade att jag har nån djupare förståelse för deras arbete.)

Det värsta är att till och med vi som upplevde Palme och den tid han verkade i börjar förlora den insikten. Vi är som grodor i grytan som sakta värms upp mot kokpunkten. Vi börjar tro att det samhälle vi har nu alltid har funnits och att dagens ideal är universella och tidslösa. Så är det ju inte! Palme drevs av ett socialt patos, en vilja att motarbete fattigdom och sociala orättvisor varän de fanns.

Det var en tid då en statsminister fortfarande kunde säga såna saker. En tid då vi som svenskar ville att vårt land skulle vara ett rättvisans land, då girighet inte än hade blivit en egenskap att sträva efter. Det är viktigt att mina elever förstår att det funnits en sån tid, och att den går att återskapa. Det finns alternativ till det egoistiska, ytliga samhälle vi har idag.

Men även om vi inte längre minns Palmes liv, kommer nog ingen av oss som var med att glömma hans död. Vi vet vad vi gjorde den där februarinatten. Själv var jag på fest, jag tror det var hos Stefan i Vivalla (eller var nu bodde just den månaden). Nyktert var det inte, för det brukade det inte vara, så det blev taxi hem. Budda var med, för jag minns han satt med i taxin. Jag minns att vi funderade varför taxichauffören bara spelade klassisk musik på radio (det här var innan P2 sände nattradio), och att han inte svarade när vi frågade. Sur jävel, tänkte vi, men lät det vara.

Dagen efter väckte morsan mig med sitt ”Kom och titta, kom och titta!”, och jag drack kaffe till nyheten att statsministern mördats och bilderna av hans blod vid Sveavägen. Den sommaren tågluffade jag mig genom Sverige på en gratisbiljett från SJ, och lade en ros på platsen. Den var inte ensam.

Hur många rosor ligger där nu, 25 år senare? Hur många socialdemokrater drivs av ett socialt patos och en vilja att motarbeta orättvisor?

Annonser

Om katedervarg

Min blogg är min dagbok, mitt pedagogiska manifest och min flaskpost till dig. Det är ord ropta i vinden.
Det här inlägget postades i En nagel i ögat. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s