Min kärlek för science fiction

Jag älskar science fiction! Jag var bara en liten knodd när första Stjärnornas krig kom ut, och jag blev helt såld. Det var inte det första SF jag sett. Innan dess hade både Star Trek och Månbas Alpha gått på TV, och till och med Blixt Gordon hade fladdrat förbi i svart vitt, där man tydligt kunde se tråden som skeppet hängde i.

Så Star Wars var inte först men den var klart bäst. Jag skrev mina egna parafraser på storyn i snodda kollegieblock från skolan, såg allt man kunde se och jag kommer ihåg att jag till och med spelade av ljudet från en TV-dokumentär på min kasettbandspelare (det här var precis innan videon landade i TV-bänken). Jag ville nog kunna köpa alla merchandisegrejer som spottades ut också, men för det var familjeekonomin allt för skral.

Sen dess har en del hänt. Fortfarande kan jag dregla om jag ser en bra science fiction-film, men jag har blivit… man kan nog säga nogräknad när det gäller innehållet. Det funkar inte längre med att bara komma dragandes med specialeffekter och plastiska aliens, det måste finnas nån tanke bakom för att jag ska bli riktig upphetsad. Och det ska KÄNNAS realistiskt. Jag vet ju att det inte är det, men jag vill att det smaka verkligt när jag ser det. Om jag tror på att det nånstans, nån gång kan finnas en verklighet som ser ut så här så sköter ”the willing supension of disbelief” resten. (Alien är paradexemplet. Den är från 1979 men håller än idag, och visst ser man en framtid med skitiga, nedgångna interstellära tradare framför sig. Senaste serien om Galactica föll också i god jord, förutom att sändningstiderna var lite för förvirrande för att jag skulle få något riktigt grepp om den.)

Därför har jag aldrig gillat Star Trek. Inte nån av versionerna. Det blir bara konstigt när man hör hur dom pratar på kommandobryggan om behovet av att kunna hantera turbulensen om man vill ratta ett rymdfartyg…

Annonser

Om katedervarg

Min blogg är min dagbok, mitt pedagogiska manifest och min flaskpost till dig. Det är ord ropta i vinden.
Det här inlägget postades i Tankar från livets teater. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s