Nationalekonomernas syn på människor

Just nu sitter jag och tittar på nobelpristagarnas årliga lilla tête à tête, där dom sitter kring sitt valnötsbord och filosoferar kring stort och smått. Där sitter fysiker som fått grodor att sväva, andra som hittat på grafem, nånting väldigt, väldigt smått, och författare som velat bli presidenter. Intressanta figurer, intressanta tankar.

Men så sitter ekonomerna där… Peter Diamond, Dale Mortensen och Christopher Pissarides heter de. Varför de ska sitta där är en gåta redan från början, eftersom Alfred Nobel aldrig skänkte några pengar till det priset. Det är Sveriges riksbank som tycker nobelpriset är en bra reklamplats och har har håvat in en massa pengar. Om till exempel Wall Mart skulle vilja använda en liten del av sin sjuka budget till att finansiera ett pris i livsmedelskunskap skulle kanske ICA-Stig få sitta med där nästa år.

Det vore inte konstigare än att nationalekonomerna är där. De har heller ingen verklighetsförankring. De sitter hemma och funderar ut sina teorier, men bryr sig föga om vilken koppling de har till verkligheten.

”Hur tycker Ni att er teori har klarat den senaste ekonomiska krisen?” fick dom frågan. ”Hur tycker Ni att den har hanterat den extrema girigheten som bidrog till den? Hur tycker Ni att nationalekonomernas teorier hanterar det mänskliga irrationella agerandet?”

Tre mycket viktiga frågor! Frågorna som utgör själva kärnan i mitt ifrågasättande av den nationalekonomiska disciplinen.

Pissarides avslöjar att kritiken är befogad. Att hans teori inte kunde hantera krisen framgår tydligt, även om han inte säger det rakt ut, men han skyller på att krisen inte uppstod inom hans område, samt att hans teori inte alls är avsedd för krissituationer utan en ”normal” situation. När är ekonomin ”normal”, undrar jag. När deras teori fungerar?

Och Pissarides fortsätter: ”När man arbetar med en teori är det viktigt att man utesluter det irrelevanta, för att kunna fokusera på det relevanta”, och med det irrelevanta menar han det mänskliga irrationella agerande. Vad som är relevant framgår inte, men det spelar också mindre roll. Bara genom att etikettera det mänskliga som irrelevant har han i mina ögon diskvalificerat sin egen forskning.

En teori om mänskliga institutioner som inte kan hantera mänskligt agerande kan knappast kallas för relevant. För dataspelsindustrin kanske den kan vara intressant, men inte för akademin. Och inte för nån annan som sysslar med verkligheten.

Annonser

Om katedervarg

Min blogg är min dagbok, mitt pedagogiska manifest och min flaskpost till dig. Det är ord ropta i vinden.
Det här inlägget postades i En nagel i ögat. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s