En dag full av skam…

Om lilla d läser det här…. SLUTA NU OCH GÅ OCH KOKA TE!

För du kommer mörda mig…

Det var väldans tyst i går morse. Så där ovanligt tyst i lägenheten som inte bara kommer sig av att jag faktiskt snusade i sängen vilket betyder att TV:n var av. Plus, så klart, att klockradion får hämta krafter i några dagar till. Püssel låg bredvid mig och grymtade till lite glatt när hon såg att jag var vaken, vilket även det faktiskt är en ovanlig händelse.

Men varken tystnaden eller Püsslos närvaro var såna extrema företeelser att dom föranledde mer än ett uppmärksammande, så jag gick upp (alldeles för sent), slängde på kaffe, tog ett bad, läste lite uppsatser, kikade på skidor på TV. Gjorde allt sånt där som man är tillåten att göra när det står ”lov” under almanackan, och allt sånt man måste för att det inte hinns med när det borde. Pysslade runt, enkelt sagt.

Då, nån gång vid halv tre-tiden, slog det mig – var fan är katten…? Alltså den bruna, ADHD-missen, lilla skriket på fyra ben?!

Inte ett ljud på hela förmiddan och en avslappnad Püssel, plus att maten låg orörd i skålen trots att den borde ha varit uppslukad i fyra tuggor. (Hon äter så. Om hon tappade tänderna skulle det inte spela nån roll för hon använder dem inte. Det har hon i och sig delvis. Ena huggtanden är halv, förmodligen ett resultat av att hon försökt tugga sönder ett stålrör.) Nåt ÄR fel! Hon är fan borta!

En halvtimmes spring och letande, kikande bakom alla bokhyllor, under badkaret, inne i skåpet under diskbänken (där försvann hon en gång), till och med bakom soffkuddorna om hon skulle ha snubblat och kvävt sig själv. Men ingen katt. Till slut fanns bara en förklaring. Hon måste vara ute nånstans!

Jag brukar låta dörren mot trappen vara öppen ibland för att dom ska få lite äventyr i sitt inrutade liv. De brukar lukta runt ett tag, mest på samma våning men det händer att de drabbas av övermod och traskar nerför trapporna. Inget farligt, för så fort en dörr öppnas är de tillbaka snabbare än Bolt. Och jag brukar alltid checka att de är inne innan jag stänger dörren.

Men inte i förrgår… Så jag drog på tofflorna och kollade, och visst – där, längst ner under trappen, så långt in hon kunde komma, låg lilla Aslan och kurade ihop sig. Som en liten boll som försökte undvika att bli sedd av hela världen (egentligen rätt misslyckad, för svansen stack upp mellan trappstegen). Lilla söta vännen… Hela natten, mer än femton timmar, har hon legat där och kurat, så rädd hon måste ha varit, så rädd och så ensam. Femton timmar är mycket när man inte vet om att man kommer att bli räddad.

Så jag lyfter upp henne och bär upp henne, Püssel ropar nåt glatt som hälsning, håller om henne hårt och smeker henne på magen precis där jag vet att hon älskar det. Lilla katten…

Men min katt har nog världens kortaste närminne! Hon äter lite, skiter lite, sprätter med sanden över hela hallen, sen är det precis som om ingenting har hänt! Slänger i sig maten i skålen, sen börjar skrikandet igen och Püssel ser ingen annan lösning än att ta sin tillflykt till under soffan där hon alltid glider in för att komma undan.

Men även om natten verkar gå Aslan spårlöst förbi, så tar jag den till mig och skäms…

Annonser

Om katedervarg

Min blogg är min dagbok, mitt pedagogiska manifest och min flaskpost till dig. Det är ord ropta i vinden.
Det här inlägget postades i Tankar från livets teater. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s