Mingla

”Mingla” är ju ett fantastiskt bra namn på en pub! Om det inte var för det att det inte är en pub utan mer en restaurang. Där fanns egentligen ganska lite plats för att mingla, eftersom den har samma planlösning som ett holländsk köpmannahus – smal utåt (ser mest ut som ett hål i väggen) och lång inåt.

Fast god mat hade dom. Och mysigt var det.

Men väl hemma är det varken maten eller inredningen jag tänker på, utan hur usel jag är på kallprat… Om jag snubblar in i ett sammanhang fullt med människor jag inte känner så hamnar jag alltid i nåt socialt vakuum. Jag blir tyst, nästan inbunden, och i andra ögon verkar jag säkert mer utvecklingsstörd än blyg… Så här har det alltid varit, och så kommer det nog alltid att vara. Skillnaden nu mot förr är bara att jag inser det och drar mig ur i stället för att bara taffla på…

Att restaurangen heter Mingla gjorde mig knappast bättre på det, kan man säga…

Det är vad jag tänker på nu. Det och att jag har noll på Örebros krogliv. Jag hade ingen aning om att det fanns en krog där. För mig var den där lilla rutan rakt in domushuset fronten på en fotobutik. Undrar hur länge sen det är den lades ner… Det sista jag minns av den är att jag köpte framkallningsvätskor åt Dig, när du fyllde år en gång…

Annonser

Om katedervarg

Min blogg är min dagbok, mitt pedagogiska manifest och min flaskpost till dig. Det är ord ropta i vinden.
Det här inlägget postades i Tankar från livets teater. Bokmärk permalänken.

17 kommentarer till Mingla

  1. Roxanne skriver:

    Nyfiken jag blir på att läsa vidare. Inte bara för jag känner igen mig i det du skriver. Utan också för jag undrar vem du är, om jag haft dig som lärare? För att jag inser att vuxna människor också har sådana här tankar. Inser att jag kommer få dras med dem resten av livet, på gott och ont. Tur att jag fick idén om att starta en blogg, så jag kan skriva av mig. Ska läsa vidare och se om jag luskar ut något jag ännu inte förstått! Lev gott.

  2. katedervarg skriver:

    Jag läste din blogg! Du skriver bra. Du tycker om att skriva. Du BEHÖVER skriva, är det inte så? Som att man fäster tankarna i huvudet i samma sekund som man fäster orden på pappret.

    Fast det inte är papper, utan digitala kluddar på en skärm… Inte som att skriva ett äkta brev. Jag tror du är en person som skulle uppskatta känslan av att se orden formas på ett stycke dyrt brevpapper, enbart upplyst av ett stearinljus. Skrivandet blir mer verkligt, orden blir mer levande, nästan som om dom andas, nyfödda av den penna din hand styr. Alla fattar inte den njutningen, vissa gör det. Du borde testa!

    Kanske är det ditt namn som gör att du förstår ordens värde? Om du känner till dramats Roxanne? Den enda i hela världslitteraturen som älskade den som kunde SKAPA det vackra, inte den som hade skapats vacker. Inte så vanligt att insidan är viktigare än utsidan, eller hur…?

  3. Roxanne skriver:

    Tack! Det är precis sådan jag är. Jag skriver för att sortera tankarna. Men hoppas på att kunna utveckla skrivandet och skriva skönlitterärt. Jag har börjat på många idéer men kan inte koncentrera mig. Som om jag har saker omkring eller inom mig som jag måste sortera upp innan det kan ske.

    Jag fick en sådan fin skrivbok och en dyr penna i födelsedagspresent i somras. Jag gillar tanken, men det är samma sak där. Svårt att sortera upp så till slut har jag sju olika böcker som jag skriver sju- eller fler olika saker i. På datorn kan man ha ALLT på samma plats men ändå i ordning. Är det något man inte hittar så är det bara att använda sökfunktionen. Och så kan min handstil troligen liknas med en tio-årings.
    Däremot hoppas jag på att så småningom känna mig bekväm i att skriva även så. För det är som du säger. När det fungerar så älskar jag det.

    Jag har faktiskt letat efter innebörden av mitt namn. Hittat liknande saker som det du skrev, men oftast kommer bara låten fram. Eller barnförbjudna bilder. Är väl inte lika bra som Henric på att googla! Det stämmer hur som helst. Första intrycket får man ofta av utseendet. Jag föredrar att gå djupare än så. Det är där det intressanta finns.

    Skriver du något mer än den här bloggen?

  4. katedervarg skriver:

    Nej, Henric skulle hitta det på en sekund! Och om man inte gör det så skulle han säga att det inte finns, för det som inte finns på google existerar inte! ^^

    Roxanne är huvudpersonen i en gammal fransk pjäs från 1600-talet. Eller egentligen är hon inte huvudpersonen utan föremålet för huvudpersonens totala förälskelse. Pjäsen heter Cyrano de Bergerac och är en kärlekshistoria som får Romeo och Julia att blekna. Den finns som en modern romantisk komedi med Steve Martin i huvudrollen, och då heter den till och med Roxanne. Den är bra, jäkligt bra, tycker jag, men originalet är ingen komedi utan en tragedi.

    Cyrano är född med världens största näsa, och han tycker att han är det fulaste som gått i ett par skor. Men han kan fäktas och han skriva, han är en mästare med ord. Så får han veta att Roxanne blir förälskad i hans underordnade, en kille som är skitsnygg men lika bombad som han är vacker. I stället för att avslöja honom så skriver Cyrano hans kärleksbrev till Roxanne som mjuknar som vax när hon får läsa dem. Hon faller för orden, inte utseendet, även om hon inte förstår det. Egentligen intresserar inte utseendet henne, utan vad som finns inne i människan, men hon är för ung och för ovan för att se det.

    Eftersom det är en tragedi avslöjas inte sanningen förrän Cyrano är döende, så dom får aldrig varann. Ska du se den kanske det är bättre med filmen, alltså. Den blir man iaf glad av! ^^ Här har du ett klipp! http://www.youtube.com/watch?v=XWIz_AfWW4s

    Men hur som helst – Roxanne är ett namn du ska vara stolt över! Den flickan insåg till slut vad som är värdefullt här i världen.

    Nej, det är den här bloggen jag skriver… Och alla mina kommentarer på det eleverna gör. Det hinns liksom inte med mer… Sen har jag så himla svårt att koncentrera mig tillräckligt länge för att det ska bli mer än en novell. Jag tappar intresset för lätt. När jag känner att jag kan det jag pysslar med vill jag bara vidare till nästa grej.

    Jag skulle bli en usel marathonlöpare… Efter tre kilometer skulle jag stanna och beundra utsikten eller prata med gubben på caféet. 😛

  5. Roxanne skriver:

    Haha 🙂

    Har inte hört om pjäsen vad jag kan minnas, men den låter bra! Riktigt bra. Filmen däremot har jag sett, men jag har en tendens att glömma filmer fort. Länge sedan jag såg den också. Minns inte mycket av den, men jag minns att den är bra.

    Om pjäsen fortfarande spelas någonstans så vill jag helt klart se den! Även om den är sorglig. Stolt över namnet har jag alltid varit. Tråkigt dock, tyckte jag när jag var liten, att inte ha någon svensk namnsdag.

    Ja, att koncentrera sig på samma sak en längre tid är svårt. Det är något jag behöver lära mig om jag ska få som jag vill. Då kanske du fått ihop några bra noveller i alla fall?

    Det gör det ju bara mer intressant. Trist att göra samma hela tiden. Jag skulle också stanna och beundra utsikten. Mindre chans att jag skulle stanna och prata med gubben på caféet, om jag inte känner honom vill säga. ^^

  6. katedervarg skriver:

    Det är sant… Det skulle nog inte jag heller… Jag skulle förmodligen sätta mig bredvid nånstans och smyglyssna på vad alla andra pratade om och hoppas att dom frågade mig vad jag tycker… ^^

    Det är konstigt. Ibland har jag inga problem att prata alls, herregud, jag har stått på en scen och pratat inför hundratals med professorer och annat fint folk, men så fort det blir privat kan jag bli som en mussla. Då blir det personligt och då blir det jobbigt för då är det värt så mycket mer. Det blir så mycket viktigare att den jag pratar med vill lyssna på mig, är intresserad, är ödmjuk. Minsta känsla av att det bara är ett spel så drar jag mg undan och låter det vara. Jag varken orkar, kan eller vill kämpa för att göra nån nyfiken på vem jag är. Antingen är det en öppen människa eller så är det inte det.

    Men snälla människor kan jag berätta vad som helst för. De är värda det!

    Så klart du ska se pjäsen! Man pratar om Romeo och Julia, men dom är fjollor jämfört med Cyrano och Roxanne! Har du sett House? Ska man förklara hur Cyrano funkar kan man gott jämföra med honom. Hård som sten på ytan, men det är bara som en rustning för att skydda ett skört hjärta. Finns det något mänskligare?

  7. Roxanne skriver:

    Jo, jag känner igen mig i det där. Fast jag kan inte stå på någon scen och tala inför folk. Mina problem ligger också i att jag har svårt för bekanta. Det är bara obehagligt. Ska jag ha en relation till någon så vill jag att den ska vara djup. Att man ska kunna prata i timmar, diskutera allt från väder till känslor. Annars får jag inte ut mycket av den. Det är väl lite liknande med att jag inte orkar anstränga mig för någon som inte gör detsamma för mig. Som du skrev. Jag funderade faktiskt på att blogga om det, om jag inte redan gjort det. Kommer inte ihåg x)

    Det satt två damer intill mig på tåget hem från Umeå. Den ena hade problem med åksjuka och de diskuterade olika metoder att bli av med den. Jag ville hemskt gärna föreslå ingefära, funkar ju för mig! Men jag insåg att jag skulle sitta bredvid dem i några timmar till och kanske skulle vara tvungen att samtala vidare. Jag ville ju vila, så jag lät bli. Det beror alltså helt på humör också. Desto gladare och piggare jag är, desto enklare blir det.

    Jag har sett lite grand bara. Men jag förstår vad du menar. Var måste man bege sig för att få se den då? ^^

    • katedervarg skriver:

      Jag tror inte den går nu. Det är en sån där pjäs som är alldeles för dyr för att bara smäcka upp, så det ska till en modig teaterproducent för att våga… Men om du ser nån teateraffisch nån gång, så ställ dig i kö på studs!

      Det låter rätt mycket som om jag känner igen det där du skriver om… Du råkar inte vara vattuman? ^^

  8. katedervarg skriver:

    Aaa, fast det är nästan bättre! Tvillingar är som vattumän – fast snälla! ^^

    • Roxanne skriver:

      Haha^^ Påstår du att du är elak så kanske jag inte vill ha något med dig att göra 😉 Gillar att vara tvilling faktiskt. En god vän till mig läste ur någon bok om stjärntecken i somras. Om det var någon indianbok eller liknande.. ALLT stämde, till och med min favoritfärg – orange 🙂

  9. katedervarg skriver:

    Visst är det creepy när det känns som om astrologin träffar så där rätt?! En gång satt jag på en pub med några kompisar och snackade astrologi. Jag var den som var helt emot – och då menar jag HELT emot – medan de andra försökte övertyga mig om att det iaf kunde finnas en liten möjlighet att det stämde. Fuck it, sade jag, aldrig att nån jävla stjärnbild ska styra över MITT liv och MINA handlingar. Då tittade en kille där vid bordet på mig och sade: du måste vara vattuman, du kan inte vara nåt annat.

    Det störde mig så mycket att jag var tvungen att köpa en bok och läsa om det, och… Läskigt. När jag läser om vattumannen skulle det lika gärna kunna ha varit MIG de skrev om…

    Närå, vi är inte elaka, men ni tvillingar har lite bättre koll på hur andra funkar! Vi vattumän kan vara lite väl introverta ibland. Vi ska FÖRSTÅ allting, det är vår förbannelse, medan ni är lite mer go-with-the-flow. Jag gillar tvillingar! Ni är bra!

  10. Roxanne skriver:

    Jag tycker det är spännande. Tror det kan vara svårt att bilda sig en klar uppfattning om mig. Det kan vara lite hjälp för de som inte kan tänka så långt på egen hand x)

    Haha, ja vi är härliga ^^ Sen är det väldigt skönt att fylla år på sommaren!

  11. katedervarg skriver:

    Kanske en genväg…? 🙂

    Varför är det svårt..? Är det tvillingens kluvenhet eller att du döljer vem du är?

  12. Roxanne skriver:

    Kanske. Jag vet inte, bara märkt att det är så. Skrattar när jag är ledsen och gråter när jag är glad. Helt tvärtom men ändå ganska korrekt. Jag är helt enkelt inte enkel :j

    • katedervarg skriver:

      Vet du… Det låter helt enkelt som att du är spännande. Den jag förstår lätt tråkar också ut mig lätt. Jag skyller det också på vattumannen. Jag läste i en bok att vi är alldeles för rastlösa. Vi kan gå in i något till två hundra procent så länge det fascinerar oss, men om vi kan det – då är det nästa grej som gäller. (Boken sade också att det gjorde oss svåra att ha i en relation… Fast det vet jag inte. Jag skulle nog aldrig ge mig in i en relation med nån som är lätt att förstå. Den skulle tråka ut mig redan efter en vecka.)

      Du är väl en utmaning! Utmaningar fascinerar!

      • Roxanne skriver:

        Det är jag garanterat! Folk avråder mig att inte tänka så mycket. För jag tänker precis så mycket att de inte hinner med. Dock inte på särskilt väsentliga saker, för de flesta andra. Spännande människor är det bästa som finns för de kan få en helt vanlig dag att bli en mycket märklig dag bara genom att finnas i den.

        Det tråkiga är att jag även förlorat folk just på grund av den egenskapen. För att alla har inte tålamodet eller kan inte se äventyret, så som du verkar göra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s