Sent en decembernatt…

Ute snöar det. Ett stilla snöfall med flingor så stora att jag kan se dem i ljuset från gatlamporna på andra sidan vägen. Vid varbergavägen precis nedanför mig är gatljusen vita, men annars ser jag bara ljus med det svaga brandgula sken som är lugnare för blicken när man kör. Det gör att himlen över staden får ett smutsigt gråorange skimmer över sig.

På E20 består trafiken mest av långtradare, men en och annan personbil kämpar sig hemåt efter jul, och jag tänker att jag hoppas att den är full med barn som sover i baksätet med armen omkring presenterna de fått.

På TV:n går bara trams, eller sånt jag redan sett (vilket också är mest trams), men trots att jag vill sova kan jag inte gå och lägga mig. I sängen ligger Püssel och Aslan omslingrade kring varandra, och det är en scen som är alldeles för skör och för ovanlig för att jag skulle kunna bryta den. I stället sitter jag i fönstret och ser ut över en orange örebrohimmel, en sporadisk hemfrånjulentrafik och snöflingor som lägger sig till rätta mot marken.

Just nu skulle jag vilja att någon ringde och bara ville prata bort en timme av sitt liv…

Annonser

Om katedervarg

Min blogg är min dagbok, mitt pedagogiska manifest och min flaskpost till dig. Det är ord ropta i vinden.
Det här inlägget postades i Tankar från livets teater. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s