Moderaten som erkänner att även moderater kan korrumperas

Runt omkring i Europa är det kutym att de politiska partierna redovisar var man får sina pengar ifrån. Alla som bevakar det politiska spelet anser att det är nödvändigt för att garantera att besluten inte färgas av osunda vänskapsband mellan beslutsfattare och företagare. Eller enklare uttryck: korruption! Mutor!

Men icke så i Sverige. Åtminstone inte när det gäller det regeringsbildande partiet. De flesta partier både till vänster och till höger tycker det är en självklarhet att det ska finnas transparens i finansieringen, UTOM kristdemokrater och moderater som direkt slänger igen kassaskåpsdörren, sväljer nyckeln och väser ett ”Halt! Mina pengar är mina pengar och dem har du inget med att göra”. ”Men”, undrar jag, ”om jag inte får veta vem som betalar er, hur ska jag då kunna veta att ni inte fattar beslut som tjänar era finansiärer?” ”Snick snack”, fräser moderaten, ”du får helt enkelt lita på oss.” ”Men”, fortsätter jag, ”ni har ju inte direkt gjort er kända för att stå på arbetarens sida, eller för att stötta den svages rätt mot den starke?” ”Åjo”, säger moderaten, och nu bröstar han upp sig, ”vi är det nya arbetarpartiet!” ”Men”, menar jag, ”då kan det väl inte finnas några hinder för att berätta vilka som betalar er pengar, så att vi kan få det svart på vitt?” ”NEJ”, vrålar moderaten, ”MINA pengar är MINA pengar och dem har du inget med att göra!”

Så där kan man hålla på, och jag har trott det varit en omöjlig uppgift att övertala moderaten om att det faktiskt är en demokratisk garanti att partierna redovisar sin finansiärer. Därför är det riktigt roligt att läsa förra riksdagsledamoten Ann-Marie Pålsson debattinlägg ”Hemliga bidrag kan ha fått mig att medverka till korruption” på Newsmill. I en uppfriskande självkritisk krönika avslöjar hon det moderata hemlighetsmakeriets potentiella korruption. Som ledamot av näringsutskottet var hon med om att sälja de statliga företagen Telia Sonera, Vasakronan, Vin och Sprit, OMX, SBAB och Nordea (det i sig är en iofs en stöld av det gemensamma ägandet, men det är en annan sak). När hon skulle rösta om försäljningen upplevde Pålsson en gnagande känsla i magen:

Hur kunde jag veta om köparen av det statliga bolaget hade en relation till det parti jag företrädde – moderaterna. Tänk om det var så att den affär som regeringen ”tvingade” mig att godkänna faktiskt tillkommit som en konsekvens av generösa bidrag till partiet.

Ja, tänk om. Det vore ju inte direkt en otänkbar situation, för Sveriges ekonomi är inte större än att merparten av de ekonomiska medlen finns samlade inom en mycket liten skara människor. Att det INTE skulle ha kontakter med varandra är ganska osannolikt och att dessa kontakter INTE skulle kunna utnyttjas (om än omedvetet) är inte heller särskilt troligt.

Det känns befriande att åtminstone EN moderat inser det, och vill verka för att även regeringspartiet ska bli demokratiskt. Nu kan man bara hoppas på att det är en insikt som smittar av sig på hennes partikamrater, så att Sverige upphör med en partifinansieringspolitik som passar mer i en bananrepublik.

Läs även: Jytte Guteland / Annika Högberg, Sandro Wennberg och Johan Westerholm / Jakop Dalunde /Anonym

Annonser

Om katedervarg

Min blogg är min dagbok, mitt pedagogiska manifest och min flaskpost till dig. Det är ord ropta i vinden.
Det här inlägget postades i En nagel i ögat. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s