Blåshålet på närkesslätten

Mellan Örebro och Vintrosa har man byggt en ny sträckning av E18. Nu slingrar sig inte längre vägen som ett smalt band över kullar och genom skogsdungar utan breder ut sig över slätten som ett rakt och självsäkert stråk. Fortfarande kan jag känna den där klumpen i magen när jag åker den om natten, speciellt när det är snöglopp och regn. Lastbilar som kör om kastar upp en kaskad över rutan och de där sekunderna innan vindrutetorkaren har hunnit svepa undan sörjan är sekunder av total förvirring blandad med lika mycket skräck. Bilen kan lika gärna peka rakt ut i tomheten som i rätt riktining i filen.

Men så klart den nya vägen är en förbättring. Jag tror mycket av skräcken faktiskt är minnen från resor jag gjorde den gamla sträckningen, när man såg absolut ingenting utan kryssade sig hem enbart med vägledning av baklysena på bilen framför. Det och så klart krocken förra vintern. Den kommer nog hänga i ett bra tag.

Men idag märktes att den gamla vägen kanske hade sin sträckning av en anledning. Mitt på slätten, precis där vägen rusar fram över Svartån, har bildats ett riktigt blåshål. Eftersom vinden inte möter något motstånd drar den med sig snön från åkrarna rakt upp över vägbanorna. Det kan vara barmark hela vägen dit, men under ungefär femtio meter försvinner asfalten under flera centimeter snö. En galen situation och helt livsfarlig eftersom man hinner bygga upp rätt sjysst fart dit och inte alls hinner upptäcka snöhindret i tid.

I morse passerade jag dagens första offer. Rätt in i mitträcket hade en bil dundrat och ett par polisbilar stod där med ljusbojar och dirigerade trafiken runt vraket. Om det hade varit den enda som råkat ut för snön kunde man väl lägga det på konton för fartdårar och klantarslen, men minst två till har råkat ut för exakt samma sak idag. På vägen hem idag möttes jag av två poliser med blåljus, så förmodligen var det en fjärde som mötte sitt öde.

Fyra bilar samma dag på samma ställe! Borde inte Vägverket fundera på om man har gjort allt rätt då?

Jag köpte stora påsen godis och en marsipanlimpa för att lugna nerverna. Det och Örebro-Leksand på TV fick pulsen att gå ner. Men nu har jag fått ont i magen… Aldrig får man vara helt glad…

Annonser

Om katedervarg

Min blogg är min dagbok, mitt pedagogiska manifest och min flaskpost till dig. Det är ord ropta i vinden.
Det här inlägget postades i Tankar från livets teater. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s