Verkligheten bakom betygsstatistiken

Nu börjar alltså betygsstatistiken ramla in. Skolverket och SCB har haft ett halvår på sig att knepa och knåpa med siffrorna för att pressa information ur varenda variabel de kan. Det är ungefär det de gör. Förklarar orsaken till resultaten gör de inte. När jag för några år sen, som ansvarig för svenskan på en högstadieskola, ringde Skolverket för att få veta vilka undersökningar man gjort för att ta reda på varför elever får IG i svenska fick jag svaret att nån sån finns inte. Alla vet att Jeppe super, och allt det där…

I alla fall, när betygssiffrorna börjar bli offentliga händer genast vissa saker. Olika tycka tillare börjar röra på sig, som Metta Fjelkner på LR och naturligtvis major Björklund. Konstigt vore det annars, om man är minister är man ju ändå högste ansvarig för den svenska skolan. Även andra politiker, de på de lägre nivåerna i kommunen, ruskar yrvaket på sig, för här är ju något konkret de kan ta till sig så de kan säga att de förstår hur skolan fungerar. Pressen gör samma sak. Siffror är greppbart, och säkert finns nån trend man kan blåsa upp.

Som nu. Av statistiken kan man räkna ut att betygen det här året är lägre än de varit på länge. Det är ett trendbrott, skriver Skolverket, och speciellt märkligt anser man det vara att även barn med högutbildade föräldrar får en sjunkande betygsnivå. Att arbetarbarn får IG är väl en sak, men när pappa professors barn  hamnar på IV är det dags att göra nåt.

Genast ska siffrorna förklaras, men som vanligt görs det helt utan verklig insikt i problemet. Björklund (och andra borgliga debattörer) menar att det beror på att lärarna i våras slutade sätta glädjebetyg, vilket han tog på sig äran för, och menade att det är 80- och 90-talens skolpolitik som bär skulden för ett lägre betygssnitt våren 2010. Är det nån som tycker den logiken låter lite märklig?

Om ni gör det, så tycker ni så klart rätt. Problemet just nu är givetvis inte tjugo år gamla läroplaner, utan de nedskärningar som de senaste åren har gjorts inom skolan. Fritidspedagoger har tagits bort, liksom specialpedagoger, klasserna har blivit större, lärartätheten lägre, utflykter och studieresor har dragits in. Dessutom har friskolorna tillkommit som gör att kakan för varje enskild skolenhet har blivit ännu lägre.

Detta är saker som Björklund bär ansvar för. Måhända är han inte ensam om ansvaret, men att han som nu lägger över det på politiker som satt vid makten 1995 är bara vansinnigt.

Dessutom farligt, eftersom han därför inte vet hur problemet ska lösas. Om man blundar för de verkliga orsakerna, eftersom de innebär att man själv måste bära hundhuvudet, kommer man fortsätta med de insatser som bara försämrar läget.

Björklund SKULLE kunna komma tillrätta med skolans kvalitet, men det innebär dels mer pengar, dels att han vågar se att friskolorna är en ideologisk lek men knappast till gagn för skolsystemet. Han borde dikta som en gång Kjell-Olof Feldt: friskolorna är en jävla skit, men nu har vi baxat dom ända hit.

AB / DN / DN / Ola / Martin Moberg / Peter Andersson /

Annonser

Om katedervarg

Min blogg är min dagbok, mitt pedagogiska manifest och min flaskpost till dig. Det är ord ropta i vinden.
Det här inlägget postades i Jakten på friskoleeländet, Skolan lite mer inifrån. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s