Christer klennäve

Mina föräldrar är arbetare. Nåja, mamma är väl tjänsteman på sitt sätt, men hon har knåpat sig dit på andra vägar än via skolan. Deras föräldrar var arbetare. Farfar lade sten på våra vägar, morfar startade sin karriär med att skjutsa in kol i en lokmotor. Deras föräldrar hade också händerna som främsta arbetsredskap, även om vi egentligen inte har en susning vem som är morfars pappa. Inte mormors heller. Det är inte ovanligt att såna saker döljs i dimmorna där uppe i hälsingeskogarna.

Men jag är så långt ifrån arbetare man kan komma. Mitt redskap är hjärnan! Nu funkar det rätt så bra, med tanke vad jag pysslar med på dagarna, men ikväll märktes det hur långt från min arbetarbakgrund jag har kommit.

Jag var på hockey. Örebro vann, och det med många mål vilket innebar en jäkla massa applåderande. Och jag fick värk i händerna! Men gosh, det är inga arbetarhänder, detta! Inga valkar från timtals skovlande i jorden eller bärande av trälådor. Inga härdade händer, utan klena, mjäkiga attiraljer längst ut på armarna som skulle gå sönder om de tvingades slita med nånting tyngre än en whiteboardpenna.

Jag undrar om det skulle göra min farfar stolt, eller om han skulle tycka jag var en vekling som skulle behöva spotta i näven och göra lite nytta på riktigt…

Annonser

Om katedervarg

Min blogg är min dagbok, mitt pedagogiska manifest och min flaskpost till dig. Det är ord ropta i vinden.
Det här inlägget postades i Tankar från livets teater. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s