Ska svenskarna känna till Strindberg eller hata honom?

Sveriges utbildningsminister vet inte vad ”aritmetik” är. Är det viktigt att kunna? Sveriges riksdagsledamöter läser hellre Stieg Larson än hans namne Dagerman, och på bilradion har dom oftare rattat in P4 än P2. Spelar den nån roll?

I förra veckans Debatt diskuterade man just det här med bildning. Om det finns ett bildningsförakt i Sverige eller inte. Ebba Witt-Brattström tog plats på scen tillsammans med några andra akademiska högdjur och förfasade sig över hur liten betydelse bildningen har i landet, och hur många på samhällets högre pinnhål tvärtom gör en sak av att vara så folkliga som möjligt. ”Jag har aldrig läst en bok”, sade Zlatan i en intervju jag såg, och log så där fåndumt som bara Zlatan kan. Witt-Brattström lösning riktade sig självklart mot skolan. Med en litterär kanon skulle allting bli så mycket bättre.

Visst har förfasarna till stor del rätt. Bildningen HAR låg status i samhället. Och man BÖR fundera över vad det beror på. Självklart hänger det till stor del ihop med att skolan och lärarna knappast står högt i samhällspyramiden.

Men man också fundera på VARFÖR man ska ha bildningen. Det Witt-Brattström missar i sin kritik är att dagens samhälle är ett i grunden annat än det hon själv växte upp i. Dagens unga har inte samma behov av att känna till kulturhistoriska anekdoter och biografiska fakta om vår kulturs ”stora”. Behöver de veta det, kan det alltid slå på datorn och knappa in adressen till wikipedia eller nåt annat. Vad det BEHÖVER i sitt liv är att förstå hur man använder apparna i ipod eller hur man kopplar sladdarna till datorn.

Det är vad de behöver. Betyder det att man ska strunta i bildningen? Nej, självklart inte. Kunskap är alltid något positivt, och när eleverna klagar på varför man ska läsa det ena eller det andra kan man alltid starta svaret med en motfråga: är det bättre att kunna det eller att inte kunna det?

Kunskapen berikar andra saker i livet, och det underlättar förståelsen mellan människor. (Om jag säger att läraryrket innebär att man bygger Potemkin-kulisser, hur många vet då vad jag menar? Om jag säger att det är rena sisyfosarbetet, blir det tydligare då?) Det viktiga är bara att man inser att kunskap är just berikande, en inbjudan från oss som kan och inte ett krav!

Att som Witt-Brattström kräva att det ska införas ett litterärt kanon i svenskundervisningen är därför rent kontraproduktivt. Jag kanske kan få mina elever att känna till Strindberg om jag krävde att de läste honom, men jag skulle samtidigt skapa hela generationer av strindberghatare. Vore bildningen betjänt av det..?

Annonser

Om katedervarg

Min blogg är min dagbok, mitt pedagogiska manifest och min flaskpost till dig. Det är ord ropta i vinden.
Det här inlägget postades i Skolan lite mer inifrån. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Ska svenskarna känna till Strindberg eller hata honom?

  1. Linda skriver:

    Varför välja när man kan göra både och? Först läsa något av Strindberg och sedan hata honom? ^^

    • katedervarg skriver:

      Jo…. Men det är ju det man KOMMER göra om man TVINGAS tugga sig igenom Röda rummet eller nån annan ”klassiker”. Det är inte många som kommer förstå sig på böckernas storhet.

      Som med ”På västfronten intet nytt”. Det var mycket hat där! 🙂

  2. AE skriver:

    Linda, håller med dig där!

    Låt oss först återupprepa den gamla sanningen ”Utbildning och bildning är två skilda saker”. Personligen har jag träffat många högt utbildade människor som varit fasaväckande obildade. Å andra sidan är en av de mest bildade personer jag träffat sopgubbe.

    Utbildning ger specifika, kvantifierbara kunskaper och där bör alla inblandade i processen veta vad som gäller. Man ska veta, kunna och förstå vissa saker för att få godkänt och kraven är/bör vara glasklara.

    Bildning är svårt att mäta på något rimligt sätt, jag fruktar att man skulle kunna förirra sig in i snobbismens irrgångar om man försökte. Det finns inte längre några ”krav” för att en person ska anses som bildad (kunna latin, spela piano…), utan är väl snarare enbart en mognads- och breddningsprocess. Unga kan lockas till bildning medelst goda exempel; man visar, inkluderar och tar med dem in i bildningens värld av njutning – liksom ger dem karta och kompass – sen får de hitta sin egen väg där. En del kommer att trivas, glupa i sig, smälta, reflektera och söka vidare. Andra kommer inte att trivas, just då, men kanske vill återvända vid ett annat tillfälle i sina liv.

    Diskuterade senast idag med min granne om vad som hänt med det gamla folkbildningsidealet. Mig synes det vara avsomnat, ”passed on, pushing up daisies, snuffed it, gone to meet its Maker…”, ja, ni förstår. Men varför? Hon erinrade sig tiden då böcker lånades ut på arbetsplatserna, t.ex. Vad var det som hände?

    Kan bildningsföraktet ha något att göra med klassföraktet?

    • katedervarg skriver:

      Mjaoo…. Kanske. Men jag tror också det kan ha mycket att göra med tiden quick fix-ideal. Hungrig? Käka en big mac. Samma sak med kunskap. Vill man veta något är det bara att gå in på nätet och leta sig fram.

      Bildning tar TID. Det är väl det jag mest skulle definiera det med. Bildning är att vara bred i sin kunskap och snabb i sin tolkning, ungefär som en renässansmänniska, och det tar tid att få den bredden.

      Samtidigt får man inte en direkt respons på att man verkligen FÅR den bildningen, tvärtom kommer man först bara få en insikt om att man egentligen inte kan någonting. ”Ju mer man lär sig, desto mer förstår man att man ingenting vet.” Typ.

      Så det är mycket ”jobb” under lång tid utan att man förstår varför. Inte direkt superpoppis idag.

      Men visst är det konstigt när musikesteterna inte känner till Carmen…

      • AE skriver:

        Håller med dig i första stycket och associerar fritt till ”Slow”, den rätt så nya rörelsen som förordar långkok och reflektion – kort sagt.

        Håller även med dig i andra och tredje stycket eftersom det är ungefär samma tankar jag uttryckte tidigare.

        Garvade hjälplös åt sista stycket – är det sant?!

        Vill till sist säga att jag inte alls håller med dig i fjärde stycket, bildning är ju kul, lustfyllt och mycket tillfredsställande om man har en kunnig ciceron – eller flera – med lätt hand. Nya idéer är ju mumsigare än lösgodis, tycker jag.

        Har du sett och hört National Geographics reklam för den egna produkten ”Live curious”? Den gillar jag, för så är det ju!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s