Sjukt trött söndag…

Kanske är det vinet från i fredags som fortfarande hänger i, kanske är det bara att jag behöver en sån där dag när hela tillvaron tar paus, men just nu är jag så trött så ingenting känns speciellt intressant.

Ligger i soffan, fullt påklädd men ändå under täcket, och tittar ut på himlen över stan. Den avslöjar att jag skulle möta en av dom där höstdagarna jag älskar om jag bara förmådde samla tillräckligt mycket kraft för att hasa mig nerför dom två trapporna och ut på gården. Kylan i lägenheten säger samma sak, så jag drar upp täcket lite extra.

På bordet sitter just nu Püssel och tittar uppfordrande på mig. Hon vill komma och ligga sked, men ska jag skriva på datorn så måste jag ha armbågen där hon vill lägga sig så hon får vänta lite till.

Det enda vettiga jag har ordnat med idag är att göra mat. Köttbullar och pulvermos, så det var inte nån bedrift egentligen, även om jag höll på att faila moset. Jag är en usel kock. Jag kan misslyckas med precis vad som helst. Att se Hasse stå och fibbla med fläskfilé i fredags var därför bara ytterligare en sak jag kunde beundra, i full vetskap om att vi lever olika liv, han och jag. När han dessutom börjar gagga om plåt och trä och hur man bygger ett redskapsskjul med egna händer kände jag att jag borde åka hem och hitta styrka i saker som jag vet att JAG är bra på. Vad det nu är…

Nu är det fotboll på TV. Det har egentligen varit en relativt sporttom helg, annars. Av en ren slump upptäckte jag att det var bandy på TV10, finalspel i World Cup. Nu för tiden spelar dom tydligen inomhus i Sandviken, vilket irriterade mig lite eftersom jag minns hur vi tog tåget till Ljusdal när jag var liten, käkade löksoppa hos släkten och sen gick på midnattsmatchen mellan Ljusdal och nån hälsingekonkurrent. Förmodligen var det Broberg eller Edsbyn. Tretton år gammal fick jag min första lektion i bandykultur á la Hälsingland. Välgrundad fylla, spriten i termos och minus 20 grader i luften. När behovet trycker på är det bara ner med gylfen och försöka hitta ett hål i folksamlingen där man kan sikta. Med tanke på konsumtionsgraden av alkohol var det långt ifrån säkert att man träffade där man siktade, och då smattrade det tatt-tatt-tatt mot vinterjackan från folket ovanför på läktaren.

Nu stängde dekodern av sig igen… Den är nåt nytt ryck den har fått den sista veckan. Det betyder att jag måste upp ur soffan, dra ur sladden för att få fart på skiten igen…

Orka…

Annonser

Om katedervarg

Min blogg är min dagbok, mitt pedagogiska manifest och min flaskpost till dig. Det är ord ropta i vinden.
Det här inlägget postades i Tankar från livets teater. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s