Kråkorna kraxar kring borgens torn

När jag var liten, en gång för länge, länge sedan, fanns ett barnprogram som hette Huset Silfvercronas gåta. Det är inte mycket jag kommer ihåg av handlingen, mer än att Meta Velander och Tintin (sorry, Tomas Bolme) var med. När jag därför såg att den gick att köpa på DVD så kliade det faktiskt lite i shoppingfingret.

Men även om jag inte kommer ihåg handlingen, minns jag signaturmelodin så väl. Det händer inte sällan att jag börjar nynna den på väg från nåt möte som varit särskilt gnälligt eller om jag är uttråkad i största allmänhet.

När jag hör den så går mina associationer direkt till Örebro om hösten, till att vandra i den tidiga eftermiddagsskymningen på Drottninggatan, över Storbron, förbi slottet och ner mot Storgatan. Där kretsar kajorna. Det är deras rike och skymningen är deras tid. Som en flock vildvittror söker de sin plats för natten, som skuggor från en skräckberättelse i den gotiska romantiken sveper de kring Nicolaikyrkans torn och slottets tinnar.

Man får känslan av Hitchcocks film, säger Karl-Heintz Nilsson på Örebro kommun. Själv tänker jag på Huset Silfvercronas gåta.

Ytterligare en anledning att älska hösten.

Annonser

Om katedervarg

Min blogg är min dagbok, mitt pedagogiska manifest och min flaskpost till dig. Det är ord ropta i vinden.
Det här inlägget postades i Tankar från livets teater. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s