Berättelsen om Skåpet och den digitala världens jävulskap

Ibland kan småsaker göra mig ursinnig! Jag har blivit bättre på självkontroll sen jag var liten, men fortfarande kan jag råka ut för direkt förödande ilskeutbrott.

Min tvättstuga är hypermodern. It’s a twentieth century wash room, minst sagt, för där har man lämnat den analoga världen bakom sig och klivit in i den digitala framtiden. Nycklar finns inte längre, och inte heller den gamla bokningstavlan där man dundrar in låskolvar hit och dit för att markera äganderätten till två tvättmaskiner, en tumlare och ett torkskåp. Nej, här sker allt i ett litet dataskåp – Skåpet.

Skåpet skulle kunna vara huvudperson i nästa Stephen King-roman. Egentligen skulle väl konceptet funka bra, om det inte var för det att det samtidigt gör att man lämnar den analoga VERKLIGHETEN bakom sig för att fungera efter en tänkt digital utopi.

Tvättiden tar slut klockan två. Är jag EN SEKUND för sen, säger Skåpet ”å vem fan är du?” och spärrar effektivt dörren mellan mig och mina torkande underkläder. Nu upptäckte jag faran i tid, trodde jag, och sprang ner för att plocka hem det som är mitt, bara för att tvingas vänta på att nån stod vid Skåpet för att boka en tid senare under dagen. Där stod han, hummande, funderande, och sekunderna tickade iväg.  När han till slut tryckte in det nödvändiga ”okej” som Skåpet behöver för att fatta att nån vill komma åt det eftertraktade vaskrummet, hade tiden runnit sin väg och jag fann mig ståendes i en svart, stängd korridor. Det spelade ingen roll hur mycket jag bönade och bad, hur väl jag argumenterade för mig sak. Skåpet hade bestämt sig och jag var utelåst som ett barnhemsbarn hos Dickens!

Och här kom ilskan. Den där som jag vet finns, men som sällan visar sig numera. Efter en välriktad spark in i betongväggen gick jag in på toaletten mittemot tvättrummet, och bara för att markera hur mycket jag hatar digitaliseringen drog jag igen dörren med en extra schvung. Det borde jag nog inte ha gjort, för från hela dörrkarmen lossnade genast stora klumpar av byggbetong.

Där stod jag i en släckt toalett omgiven av rasande byggmaterial och började fundera på om huset var på väg ner. Visst vore det ett passande slut på livet? Dödad av ett hyreshus på grund av ett trilskande dataskåp i tvättstugan…

Annonser

Om katedervarg

Min blogg är min dagbok, mitt pedagogiska manifest och min flaskpost till dig. Det är ord ropta i vinden.
Det här inlägget postades i Tankar från livets teater. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s