Mer fantasi i geografi, tack!

Geografi är ett hatat ämne i skolan!

Kartkunskaperna hos de svenska ungdomarna är inte något att skriva hyllningssånger om, kan jag lova. Jag har exempel på tvåor på teoretiska program som inte kan peka ut Afrika, och att känna till Europas länder är mer ovanligt än vanligt. Allt därutöver kan ses som überkunnigt.

Varför det är så här är svårt att veta. Själv tror jag en hel del beror på kravet man har som lärare att alla ska bli godkända, och att kartkunskaper inte ingår som ett kriterium för godkänt. Det finns därför ingen anledning för lärare att lägga ner för mycket tid på det. Eftersom det krävs att man måste plugga in länder och städer, så vet lärare redan i förväg att många kommer bli underkända, så att göra prov på det innebär bara att man ger sig själv en massa extraarbete som inte behövs. Enklare då att bara följa kursplanen, och göra enkla grupparbeten om något land i världen. Alla blir godkända, alla blir glada, ingen protesterar.

Men tänk om vi kunde leka lite mer med fantasin! Jag brukar alltid få dem att med fantasin få grepp om kartans former, för att på så sätt kunna bli bekväm med dem. Italien, det är en stövel, det kan alla, och många ser ju att Danmark är den snuviga tomten. Men sen? Jag matar geografi även i historian. Det känns viktigt att man har koll på geografin bakom historien, liksom. Ska man snacka flodkulturer är det ju jätteenkelt. Egypten, det är landet som ligger precis väster om den överkörda snigeln (Röda havet). Indien, det är landet som ser ut som en istapp som töar. Mesopotamien… Ja, då får man lov att bli lite barnförbjuden… Mesopotamien, det är landet som ligger där snoppen kissar.

Tänk om vi kunde arbeta mer så?

Och tänk om vi kunde få fler ställen i världen som den Nya Zeeländska kullen Taumata som stoltserar med världens näst längsta ortsnamn, den som egentligen heter Taumatawhakatangihangakoauauotamateaturipukakapiki-maungahoronukupokaiwhenuakitanatahu. Eller om man skriver det på svenska: Stället där Tamatea, mannen med det stora knät; som gled, klättrade och slukade berg; känd som landätaren, spelade på sin näsflöjt för sin älskade. Det är ju superkul! Låt era elever fundera på vad er egen lilla stad skulle heta om man fick leka så här!

Varberga skulle inte längre vara Varberga utan ”Det stora bostadsområdet från 60-talet i rött tegel, där Christer, den skelögde och närsynte, en gång när han var tio år blev jagad på cykel av en tuff kille i stålmansdräkt, och sen dess trodde var jordens farligaste plats”!

Annonser

Om katedervarg

Min blogg är min dagbok, mitt pedagogiska manifest och min flaskpost till dig. Det är ord ropta i vinden.
Det här inlägget postades i Skolan lite mer inifrån. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s