Förenklat till oigenkännlighet

Det verkar vara en vanligt förekommande tanke att flickor skuffas undan i skolan. De får mindre utrymme i klassrumssamtalet, mindre uppmärksamhet av läraren och det gör att (följer en logik som inte är alldeles logisk) de mår sämre och upplever en högre stress.

I Aftonbladets kvinnotidning Wendela ger man röst åt den kända feministen Ebba Witt-Brattström och braskar på med rubriken ”Nu måste flickorna bli sedda”. Man hänvisar till en statlig utredning som visar på att flickorna i skolan blir konsekvent satta på undantag. Men precis som Christer Magister (näpp, inte jag, det finns flera!) säger så måste utredningen tas med en nypa salt, och man kan inte läsa den som ett vetenskaplig undersökning utan mer som ett politiskt inlägg i skoldebatten (det sista är inte hans ord utan mina).

Man kan inte komma ifrån att många flickor lider av att klassrumssituationen är rörig. Det gör de, men samma sak gäller många pojkar. Det finns inte en uppenbar könsskillnad här, utan mer en skillnad mellan de som är studiemotiverade och/eller studiedisciplinerade och de som inte är det. Visserligen är flickor mer studiedisciplinerade än pojkar rent generellt, men det är inte skolans och definitivt inte lärarens fel att deras röst hörs mindre.

Vad det egentligen handlar om är att klasserna i skolan är för stora för en lärare att kunna hantera. Till detta kommer att det inom ramen för skolorganisationen inte finns några alternativa lösningar för elever som inte vill gå i skolan och som fungerar utåtagerande och revolterande. Dessa har rationaliserats bort, och eleverna förväntas gå i samma klass som övriga elever. Det borde inte vara svårt att förstå att det räcker med ett par elever i en klass på 30 för att läraren måste fokusera mycket på dem och mindre på dem som vill plugga. Situationen spetsas till ytterligare av läraren förväntas göra precis allt som går och mer därtill för att få samtliga elever godkända, vare sig eleverna själva arbetar för det eller inte.

De utåtagerande elever är flest pojkar, men långt ifrån enbart. Att peka ut genusfrågan som orsaken till problemet, som Witt-Brattström gör, är inte bara fel utan direkt kontraproduktivt. Det löser inga problem, eftersom alla lärare redan idag är medvetna om att de måste lägga mer tid än de önskar på att upprätthålla ordningen i klassrummet på bekostnad av pedagogisk hjälp till de studiemotiverade eleverna – vare sig de är pojkar eller flickor.

Tråkigt att de ”framgångsrika” kvinnor som intervjuas låter sig ledas så lätt av en förutsatt sanning som helt enkelt inte existerar. Jag undrar verkligen om Sara Damber, Maria Wetterstrand, Alexandra Charles och Gunilla von Platen skulle uppskatta att de förväntas ta ställning till en fabrikation. Dålig journalistik, tyvärr.

Annonser

Om katedervarg

Min blogg är min dagbok, mitt pedagogiska manifest och min flaskpost till dig. Det är ord ropta i vinden.
Det här inlägget postades i Skolan lite mer inifrån. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Förenklat till oigenkännlighet

  1. Morrica skriver:

    Väl skrivet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s