Problemet är strukturellt

För ett tag sedan skapades Barn- och elevombudsmannen (BEO) inom ramen för skolinspektionen. Tanken var att skapa en särskild instans dit barn och elever kan vända sig om de upplever sig kränkta i skolan, av kamrater eller vuxna.

Nu släpper BEO sina siffror över gjorda anmälningar, och det är inte oväntat att de slås upp i media. Det är inte fel heller. Självklart ska statistiken redovisas, eftersom den berör det viktigaste Sverige har, våra barn, och landets största arbetsplats. Vad man däremot kan kräva är någon form av journalistisk reflektion kring vad siffrorna egentligen står för, och vilken sanning som döljer sig bakom dem.

Man ska inte förringa resultatet. Det ÄR oroande att BEO får in så många anmälningar. Speciellt när man tänker på att mörkertalet förmodligen är mycket större än vi skulle kunna hantera om vi förstod det.

Däremot blir det mest pinsamt när krönikörer som Terri Herrera Eriksson förklarar antalet anmälningar med att enskilda lärare eller skolledare inte gör sitt jobb. Även om det så klart finns exempel på skolpersonal som av ren lathet, okunnighet eller till och med illvilja blundar för kränkningar, så kan man knappast säga att det är ett individuellt problem. Självklart måste förklaringen letas i mer strukturella förhållanden, och då finns två grundproblem: 1) skolans kringpersonal, dvs. elevvård och fritidspedagoger, skärs ner eftersom den inte är lagstadgad och inte ger ett direkt resultat i betygsstatistik, 2) den pedagogiska personalen går på knäna med att både klara sin undervisning OCH alla andra åtaganden som läggs på den.

Lärarna befinner sig helt enkelt i en omöjlig situation. Hur man än gör får man skit. Om man koncentrerar sig på att bygga en trygg social miljö får kunskapen stå tillbaka och då får man kritik för att betygssnittet sjunker, om man å andra sidan satsar på att förmedla kunskaper som omsätts i höga betyg får man höra att man blundar för kränkningar i skolan och att flickor känner sig stressade.

Nu är jag på gymnasiet, men har jobbat på högstadiet under många år. Under hela den tiden kände jag en KONSTANT otillräcklighet. Hur mycket jag än jobbade gjorde jag aldrig tillräckligt. Det fanns ALLTID något som lades åt sidan fast det kändes viktigt.

Om man som lärare känner så inför sitt arbete, hur tror Herrera Eriksson att det hjälper att skriva att ”de vuxna är större problem än eleverna”?

Annonser

Om katedervarg

Min blogg är min dagbok, mitt pedagogiska manifest och min flaskpost till dig. Det är ord ropta i vinden.
Det här inlägget postades i Skolan lite mer inifrån. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Problemet är strukturellt

  1. Ping: Förnuft och känsla | Christermagister

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s