Vandringsmannen

Jag sitter och tittar på bilden i headern igen. Jag har skrivit om den förut, men den fascinerar mig.

Tidig höst, och dagen har nyss börjat. Skuggorna från träden i allén sträcker på sig i morgonsolen, kastar av sig kvällens dagg. Längs vägen ligger de löv som redan fallit, uppkrattade i prydliga led som om de stod på givakt för vandringsmannen.

Den ensamme i fonden, på väg hitåt eller på väg bort? På väg mot vad, på väg mot vem..? Finns det ens ett mål för hans vandring eller är vägen det enda han orkar eller vill bry sig om?

Jag reser inte mycket nu för tiden, och har inte gjort det på många år. Egentligen tycker jag ju om resandet, bara det inte går till Aya Napa eller nåt annat kvasisvenskt tillhåll. Vill jag supa kan jag lika gärna åka till Bishop, vill jag få sand innanför kallingarna kan jag lägga mig och kräla i nån av de tre sandlådorna ner på gården. För mig handlar resan om att se nytt och uppleva nytt, och jag tror jag har haft för fullt upp med att fatta mig själv de senaste åren för att orka med att fatta något annat.

Men jag saknar resan. Jag saknar det där med att bara strosa omkring och följa ingivelser. Åker jag med gruppresor brukar jag nästan alltid komma bort. När vi var i Singapore med Högskoleverket försvann dom andra efter bara en kvart. Jag märkte inte att jag var på egen hand förrän jag upptäckte att jag stod i en saluhall och precis hade bevittnat halshuggningen av en kanin. I Singapore finns förresten en restaurang där Annika när hon vill kan gå in och säga sitt namn, så har hon en betald middag där. Önskar jag kom ihåg vad den hette bara…

Den här sommaren har jag suttit och tittat på Tour de France, inte så mycket för att jag har nåt till övers för cykelsporten utan mer för det helt vansinnigt vackra landskap dom trampar sig fram i. Det måste finnas nåt speciell form av tvångströja för cyklister, som ägnar mil efter mil på en sadel som häcken knappt får plats på utan att bry sig om den värld de passerar.

Knappast en sport för mig alltså, jag skulle komma dagar efter klungan. Jag skulle ha fastnat vid den första backen bara för att det fanns en ruin där… mm… Eller ett gott vin…

Annonser

Om katedervarg

Min blogg är min dagbok, mitt pedagogiska manifest och min flaskpost till dig. Det är ord ropta i vinden.
Det här inlägget postades i Tankar från livets teater. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s