Nationalteatern från en toalett

Händer inte så ofta längre att man är ute, men slumpen föll sig så igår och slumpen är en märklig kraft ibland, visade det sig.

Jag kan inte påstå att slumpen är bästa kompisen, direkt. När jag tänker på vad han skulle kunna göra blir jag rädd. Har han en dålig dag skulle han nog på ren jävelskap kasta ner dig i min väg, för lika mycket som jag vill träffa dig skrämmer det skiten ur mig att det skulle ske i krämarens snurrdörr eller i baren på nåt uteställe. Jag skulle förmodligen bli en stammande klump av total förvirring.

Men igår var slumpen skonsam, och tog mig med på en rundresa kring Memory Lane. Finns ingen mening med att berätta detaljer om utekvällar, det intresserar varken mig eller andra, men helt plötsligt dyker Reidar upp där på Strömpis. Eller dyker upp, Lani kommer som ett stort leende och säger att bror är där.

– Var? undrar jag och ser mig omkring.

– Där, svarar hon och pekar ner mot avsatsen mot strömmen. Vid bordet precis nedanför ser jag en grabb med rakad skalle, exakt där hon pekar, så jag lappar till skinnskallen lite lätt. Väntar mig så klart att Reidar glatt ska titta upp, men… Nja, skinnskallen var väl inte direkt glad att bli bitchslappat i bakhuvet och han var definitivt inte Reidar. Han satt tydligen vid bordet bortanför…

Till och med Sören Olsson ploppade upp. Med sitt blonda rufs och nyfikna ögon har han alltid påmint mig om jokern i en kortlek. Så kändes han nu med, speciellt när han säger att han har en av mina anteckningsböcker med dikter hemma. Krigsbyte från nån fest anno dazumal, i vansinniga estettider. Törs inte riktigt tänka på vad som står i den. Vissa saker bör faktiskt gömmas och glömmas och för alltid försvinna.

Men det är fascinerande hur lätt det kan vara ibland att ta upp diskussioner igen efter flera år. Som om inget har hänt. Jag tror att människor som har betydelse, äkta betydelse, för alltid kommer vara närvarande även om åren gör sitt bästa för att kapa banden. Jag hoppas iaf att det är så…

Annars då? Jo, tydligen har man gjort sig fiende med lokala maffian. Nån polare till Micke som man retade upp, och ska man tro honom så kan jag vänta mig en brandbomb i brevlådan. Han borde väl veta, han har en otäck förmåga att nosa upp maffioson.

Egentligen var tanken att vi skulle se Nationalteatern på Strömpis. Det borde väl ha blivit  så för att slumpen skulle ha fullbordat sin guidning i minnenas landskap, men det var lapp på luckan så det närmaste jag kom till ungdomens musik var när jag på toaletten hörde tonerna av ”Om du letar efter röka när du är i Göteborg…”. Men det gör inte så mycket. Man orkar bara med så mycket nostalgi på en kväll.

Annonser

Om katedervarg

Min blogg är min dagbok, mitt pedagogiska manifest och min flaskpost till dig. Det är ord ropta i vinden.
Det här inlägget postades i Tankar från livets teater. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s